Några ord om ord

Vackra ord kanske imponerar men de kan inte nå din botten/

där har de inte stått än/

de kan tala om vägen men har inte gått den/

det blir bara en sägen/

Så det kan vara snyggt och fräckt/

men är det bara ord är det en sportbil med cykeldäck/

Det är att hälsa din smärta med lycka till!/

det är en ärta på jorden med mycket skills/

det är trycksvärta som kanske blir snyggt på bild/

men ditt hjärta har bara en nyckeln till/

Ord ord ord

Har du märkt vad trött man blir av ord? Ord ord ord. Trött trött trött. De lyckas inte riktigt ta sig in i oss. De kan ge oss en tillfällig kick, men kicken sparkar oss bara vidare till nästa dos ord, på nästa hemsida, med nästa info.

Bara ett enda ord är nödvändigt. Hör vi det ordet har vi hört alla. Det är som med en människa. Kramar vi om den enda människan, och verkligen gör det, får vi förmågan att krama om alla andra också. Men om vi inte kan krama om ens den människa som är nära oss, då betyder alla omkramningar vi gör i världen ingenting. Samma med orden.

Vi behöver alltså bli ganska stilla för att kunna ta emot det lilla ord som kommer till oss i all enkelhet. Det kan vara olika ord för olika människor. Men det är nog nästan alltid enkelt. Kanske ordet till dig är ”Du är älskad”?

Bara lite spekulation. 

Staden 3: Stockholm

Hur markerar man sin tro eller övertygelse på bästa sätt? Ja, det är ingen tvekan om att en bomb talar ganska högt. Men vad säger den? 

Nu ska vi inte vara så naiva att vi tror att detta rör sig om en kamp mellan onda och goda som det lät när Bush kallade omvärlden att ta ställning för kriget mot terrorismen: den som inte är med oss är mot oss. Västvärlden är på många punkter långt gången vad gäller samhällsstrukturer. Men är väst gott? Och är (mellan)öst ont? Nej på båda.

När en till synes vanlig invandrarkille, lika gammal som jag själv, basket, och kanske, om jag tillåts spekulera, lyssnade han på hip-hop (nåja, Carola lär det ju inte ha varit i alla fall...), spränger sig till döds mot "Sveriges krig mot Islam" – då blir dessa motpoler en frestelse att ansluta sig till: det onda är dom, det goda är vi. Det finns all anledning att försvara öppenheten som vunnits i väst. Men, det är viktigt att inse att vi inte befinner oss i något paradis. Vi kan ha öppenhet. Men jag tror inte alltid att vår öppenhet leder till den frihet vi menar oss äga.

Hur går vi så tillväga för att förändra världen?

Martyr är inte bara den som dör för en viss sak. Martyr betyder ursprungligen "vittne", det vill säga, någon som sett något och sedan talar om detta. Vad hade Taimour Abdulawahad sett? 

Den som blir sedd av kärleksfulla ögon kan inte längre se på omvärlden med hat. Den som möter  barmhärtighet förvandlas inifrån och ut. En sådan person kan till och med tänka sig bli en martyr. Men inte en martyr som ger sitt liv för att andra ska förlora det utan en som ger sitt liv för att andra ska vinna det. 

En av Jesu närmaste lärjungar, Johannes hette han, blev vid ett tillfälle djupt upprörd över att man inte tog emot dem i en viss stad. Det vill säga, folket ville inte ha något med det rätta budskapet att göra. Vilka orena människor! Vilken skymf mot vår lära och vår mästare! "Ska vi kalla ner eld från himlen som förstör staden?" frågade Johannes bestört Jesus. 

Cirka 60 år senare, djupt märkt av den blick som han sett i sin Mästares ögon, är Johannes så svag av ålder att han är tvungen att bäras in i kyrkan. Vad har han för budskap när han sätts att predika? Det berättas att det enda han sa mot slutet av sitt liv, om och om igen, var: "Älska varandra. Älska varandra. Älska varandra."

Det går inte att försvara det Taimour gjort. Vi får och ska känna vrede över det som hänt. Men vem hade sett in i hans ögon? Och i vems ögon hade han sett in i?

Staden 2: São Paulo

http://www.pbase.com/mbnm57/image/45573102/original

På São Paulos gator

där undulater kraxar istället för skator

axar motoboys och ilar,

väller fram eller saxar mellan nedsaktade bilar som svarta bin

och vita taxiar kilar med minimal spegelbacksmarginal

medan fotgängarna startar sina

arbetsdar långt bort

för att åka länge, långsamt och trångt kort

Här nedanför brusar trafiken som en bilälv

du kan bli ensam men aldrig kommer du bli själv

mellan helikopterplattor och en tunnelbaneplattform

rör sig människokropparna andfått

på Avenida Paulista

där Sydamerikas ekonomi har sin kista, vistas de första och de sista,

de första i suvar på väg till höghusen

de sista står på knä i rödljusen

Men mitt i allt, ett kaos med mål

så finner vi vägar att hitta fram ändå

Här är kärlek och hemlighet!

Här är hemmet som bara en främling vet!:

att bli känd av en osynlig Verklighet,

där man går sönder för att sen bli verkligt hel

Staden: Rio de Janeiro

Foto: Silvia Izquierdo/Scanpix

Även svensk media har uppmärksamhet stormningen av två slumområden, favelor, i Rio de Janeiro. För första gången medverkade militären i en sådan satsning och tillsammans med olika polisstyrkor intog man favelorna Vila Cruzeiro och Alemão, med pansarvagnar och understöd från helikoptrar. TV visade hur hundratals kriminella flydde desperat från en favela till en annan, under beskjutning från polisen. Som vore det ett krig hissades Brasilianska flaggan över området efter genomförd operation. Och polisens flagga. 

Framgång?

Under en dags operationer i Alemão, det andra området att intas, hittade man uppemot 40 ton narkotika. Bara på ett slumområde. Det var mer än vad som beslagtogs under 2009 i hela Rio de Janeiros delstat! Runt 300 bestulna motorcyklar raddades upp av polisen inför kamerorna, förutom stora mängder tunga vapen och ammunition. Imponerande resultat. Och befolkningen verkar lättad. En maffia som förtryckt hela samhället är borta. Tackkort från barn strömmade in och lästes upp i TV. Man kan andas ut. Det finns liv igen. 

Har det onda försvunnit? Från myndigheternas sida anstränger man sig om att visa det. De "dåliga elementen", det vill säga, knarklangarna, är borta. Det goda har vunnit.

Nu är det känt att brottsligheten i Rio fungerar med hjälp och stöd av korrumperade poliser. Ingen större förändring kommer att ske förrän man också rensar upp i de interna leden. 

Och i allt detta. Är ondska en människa? Jag förnekar inte att ondska verkar genom en brottsling – befolkningens skräckberättelser i Rio bekräfter detta med all tydlighet – men vi gör det alldeles för lätt för oss om vi kastar över allt mörker på en viss typ människor. 

Dessa människor, som levde i lyx bland sina fattiga medbröder i favelan, drogkungarna, dessa som blev mäktiga genom ondskan, de är älskade. Det bär på skuld men är älskade.

Den som skriker "mördare" åt en brottsling

bär själv på samma skuld - men inte kroppsligt

För om det bara stannade vid vad vi tyckte!

- men i nästa stund mördar vi vår granne med ett rykte

Så vårt guld är blodfärgat,

vare sig vi bor på Österåker eller i Godsverige

för om total rättvisa ska skipas

undrar jag hur många av oss som inte skulle gripas?

Så världens räddning är inte rättvisa – fast vi ska få den med

Världens räddning stavas f ö r l å t e l s e

Vad är det vi tycker är värdefullt?

Bara det som är särdeles ärofullt?

Människan är värd mer än världen full,

- även om vi bär på skuld är vi guld

Staden

Den skramlar, skränar och skriker. Ändå är staden en öken och världen en stum plats, en ödemark där ingen annan finns. Bullret är bara en täckmantel för tystnaden vi flyr för – i rädsla för vad vi ska höra i den. Bilarna är ett sätt att hastigare komma bort från den ofrånkomliga verkligheten om vår förgänglighet. Vi lever högljutt och nära varann, men är lika långt borta som den tysta månen. Det är därför orden är så tomma och meningslösa – ett viftande med kläder över en naken människa. Och därför är tystnaden den enda vägen till gemenskap, den enda grunden för ord som inte förvillar. Ord som inte bara kommer ur saknaden, men ur mötet. Där upphör jakten och splittringen, där blir två ett. Dit är vi på väg, i ett ibland ganska smärtsamt förblivande i kroppen, i livet vi fått.

Vad gör statsministern med synden?

Ja. Vad gör han (hon) med den egentligen? Ingen människa är utan synd. 

Synd är inte att ha stulit kakor från mormor, eller att ha svurit en gång under källartrappen.

Det är inte att bryta tabun. 

Visst. Det går också att kalla detta att gå emot moraliska lagar för synd. Det är också sant. Det är fel att mörda. Sant. Mördar man så syndar man. Sant. 

Men synd, speciellt i Nya Testamentets värld, är inte först och främst att begå fel. Det är att vilja det som är fel, att ha det som inre motiv. Problemet är inte överträdelserna. Det är deras ursprung. 

När maktens män, för det rör ju sig mest om män, begår snedsteg höjer vi på ögonbrynen. Borde de inte veta bättre? Att de inte tänker på sitt rykte? Men kraften inom oss som driver till att testa gränserna, till att göra det förbjudna, till att bryta mot lagen, är större än vilka etiska principer som helst. Och större än rädslan att bli upptäckt. Alla människor, från president Obama i Washington till vakmästare Olsson i Vallentuna, bär på den grymma benägenhet att vilja sitt eget bästa på andras bekostnad och som på bibliska kallas för synd. 

Självinsikt är ett ledord här. För man kan högt domdera sin avsky för ett visst beteende, när andra ser på. Bara för att begå samma sak, när ingen ser på. Vi själva bär på den svaghet vi dömer hos andra. 

Alltså. Något måste vi nog trots allt göra med drivkraften inom oss som får oss att köra över oss själva och andra.

Jag har ingen snabb lösning på detta, men anar att det enda som kan förhindra en människa att inte förgripa sig på sanningen är att säga sanningen. Inför någon annan människa. Och ytterst, inför Gud. Man behöver bekänna det man gjort eller vill göra. 

Många menar att det är en alltför lätt väg att bara be Gud om förlåtelse, efter man gjort något fel. Kan man då gå och mörda någon och sedan be Gud om förlåtelse? Intressant. För det betyder att människor utanför kyrkan har en högre syn på rättvisa än vad man menar finns i kyrkan. Det som är fel ska straffas!

Helt sant. Men att bekänna sitt fel är inte att komma lätt undan. Detta är inte den kristna vägen. Att bekänna sin svaghet är något man behöver göra hela tiden. När jag får sätta ord på min frestelse tidigt är chansen mindre att den växer sig större och mynnar ut i en skandal som river med sig många människor. Alltså bekänner jag först och främst det lilla för att undvika det stora. 

Bekännelsen är den smärtsamma väg som gör att jag inte står ensam längre med mitt begär att göra det jag inte vill. Skulle tipsa på att både statsministern på ministeriet och svenskläraren på gymnasiet skulle må rätt bra att få ha ett icke-dömande, men icke-överslätande, öra att öppna sig inför, om de nu inte redan har det. Detta behöver vi också vinna tillbaka i kyrkan. 

Vi behöver möta både benådande och sanning. För den som fallit finns det nåd. För den som insett sanningen om sitt fall. Och återigen, många gånger, hela livet, ända tills vi kliver in i den värld där nåden har vunnit sin slutgiltiga seger. 

Människa

Vi tror lätt att det mänskliga är ett problem. Låt vara att vi människor har en del problem, men det är inte vår naturliga mänsklighet som är upphovet till detta. Så kan man säga att en människa som dödar ett barn eller stjäl från en sjuk beter sig omänskligt. Personen agerar egentligen mot det som är naturligast för en människa: att ta hand om barnet och hjälpa den sjuke.

Att det "goda" är naturligt för oss är ju förklaring till varför det finns så mycket godhet i världen, utan att det nödvändigtvis måste röra sig om speciellt "heliga" eller "religiösa" människor. Därför chockas vi över fruktansvärda brott. Hur kan en människa...!?

Varifrån kommer all denna godhet? Ja, oftast brukar vi ställa frågan tvärtom: varifrån kommer alla denna ondska? Detta leder ofta fram till ett problem som, om jag nu inte stavar fel, på religiöst språk kallas för Teodicé-problemet: hur kan Gud, om Gud nu är god, tillåta det onda? Svaret? Vi kan ha teorier, ana vissa sanningar, men till slut måste vi nog konstatera att vi faktiskt inte vet fullständigt varför en gudomlig godhet skulle "tillåta" det onda.

Ett av "svaren" som vi ändå kan se framträder om vi vänder på det. Svaret till varför det är så mycket ondska i världen är att möta ondskan med godhet. Att bli svaret själv är ett sätt att "lösa" Teodicé-problemet, genom att ta dess konsekvenser. Det ger ingen förklaring på varför, men det ger i alla fall människor en anledning att tro att ondskan inte är mäktigast. Att det finns så mycket godhet, och att vi är kapabla till så mycket gott, är en rätt stark vink om att världen inte är meningslös och bara slumpmässig materia.

Och så tillbaka till människan. Varifrån kommer godheten? Kanske en överlevnadsinstinkt? Något naturen slipat fram för att göra oss människor överlägsna på jorden, för att gynna vår ras bland andra levande varelser?

Nja.   

Det djupast mänskliga är det som är mest likt det gudomliga. När vi är som mest oss själva är vi mest lika Gud. Men. Inom oss finns en annan kraft, svår att se och erkänna, som förvrider det ursprungligt goda. Den är rätt obarmhärtig och kan förvandla naturligt goda mänskliga uttryck som lek, dans och sång till svek, skam och lögn. Vi ska inte bekämpa vår mänskliga natur. Men vi ska bekämpa vår omänskliga natur.

Att problemet skulle vara vår mänskliga natur är en allvarlig missuppfattning som gör att folk självklart ryggar tillbaka inför kyrkans tal om Gud, helighet, rättfärdighet, synd etc. Vi är ju bara människor! Ska nån sur Gud sitta och döma oss för det? Om vi inte kan visa på att problemet inte ligger i att man är människa, utan att man har det så svårt att just vara människa, då är det inte så konstigt att någon inte vill bli troende: personen känner ju att den måste välja mellan att vara människa eller troende. Inte något svårt val direkt.

Det riktiga valet är istället att bli en människa, men med tron i sig. Vad annat än tron kan göra så att en människa förvandlas och blir lik Gud? Att bli en kristen är inte att bli ett ufo. Det är, om det går rätt, att långsamt bli en riktig människa. 

(bitat till stor del från andra)

Celebrate

Min syster postade denna sång av Fred Hammond på sin blogg och jag ville dela med mig av den här.

Kaffets cirklar

En fråga - och kanske ett svar?

Hur är man en kristen egentligen? Jag som inte ens vet hur man skriver en blogg ställer mig nu denna fråga lite så där fredagsförmiddagsaktigt. Jag har lagt märke till att jag går rätt så mycket upp och ner. Ena stunden ner i förtvivlan, andra stunden är jag övertygad. Hur kan det komma sig? Ibland kan jag tycka att jag lärt mig en hel del och den pinsamma misstanken kommer till och med att jag lärt mig mer än många andra. Men i nästa stund kan jag överväldigas över min surhet och brist på tacksamhet, hur jag har så svårt att tro mitt i vardagens (jag tycker inte om ordet vardagen förresten) överraskningar och ansvar. 

Jag kanske får lita på detta enda: att Gud är större än vi. Jag kan såklart växa och bli bättre, lära mig viktiga saker, till och med lära känna något av vem Gud är. Men ytterst faller det inte på mig. Det är Gud som bär mig. Han är större än våra hjärtan, som en gammal man uttryckte det i ett brev som sedan blev en del av Nya Testamentet. Kanske kan det vara ett av svaren på min fråga, jag som oroar mig över hur jag ska klara av resten av livet när jag ibland inte tycker mig klara av stunden ens.

Alltså: tack gode Gud. 

Några händelser

Man skulle nog kunna dela in veckan som varit i några händelser. Det är mycket svårt för mig att köra någon slags vardagsblogg med en massa roliga inlägg om allt som försiggår under dagar och timmar. Det gör andra bättre! Men vill ända berätta om det viktigaste på den korta hemresan till Sverige med anledning av min brors bröllop.

1. Hänga med Junis. Helt grymt. Min fina syster och hennes man fick barn för 3 veckor sedan. Och doften hos en bebis! Borde kapslas in. Härlig helg. Också härlig älg. Stek. 

2. Hänga med alla syskonen i en vecka: rutschkanetävling med brorsorna (Förste vite mannen under 10 sekunder! Avslutade med fantastiska 9:88! Dock omsprungen flera gånger av 9-åriga tjejer på 5:an i hopptornet. Usch, vad högt!), lunch 3 gånger på Ikea, nattsnack med Fredrik som skulle gifta sig på lördagen. För att bara nämna något. 

3. Gå på brorsans bröllop. Fantastisk ceremoni. Fantastisk bror. (Och fantastisk Gud som inte lämnar människor i deras livskamp utan ger dem nytt hopp. Bland gäster och medverkande i bröllopet fanns personer som troligtvis inte skulle varit där, och inte i det "stadiet", om det inte vore för att Guds kärlek kommit till dem. Liten, men kanske inte helt obetydlig parentes.)

4. Och sist. Träffa Jonas. Lyssna på feta vinylskivor. Snacka om livet. Ställa klockan 1 timme försent och ändå hinna med flyget. 

Otroligt. Ovärderligt. 

Främlingen

Därför att de riktiga hjältarna går sönder...

Just nu utspelar sig striden vid en diskbänk

Nånstans i en förort, långtifrån centrum, utan körkort

Långt från uppmärksamhet och rikedom

är han ett bevis på att ett annat rike kom

Ett guldstycke i säckväv

vars identitet inte kan knyckas av någon fräck räv

Men inför tallrikar och tanken på det han aldrig haft

glömmer han guldet och tappar liksom all sin kraft

kraven skymmer synen

han ser inte att han står vid en förport till himlen

vid Symaskinen kan man se Mönstret

själv ser han bara spegelbildsmonstret i fönstret

den väv han står i har både mörkblått och kolsvart

- delar av Ansiktet som målas

Men när hans hjärta nu saknar målvakt

rullar tankarna in så att han såras

han är för hård mot sig själv, sin egen piska

men står inte ensam i sin livskamp

Oavsett vad tankarna viskar:

Ikväll står Guds Son på Kopparvägen 6 och diskar

Dagen är slut, då alla i regel vill hem

men bara för att möta ett spegelbildsvem?

För andra och för sig själv är han en främling,

därför är också guldet han bär på hemligt

Bildfaktorn fortsättning

Syns inte – finns inte!

Därför gör vi skyltfönster av insikter

ingenting som göms – lev som i Sim City!

Ditt liv är en film eller ett nyhetsstim och va mitt i

Bildvittrorna svävar omkring vilt tittande

de vill hitta dig, spänna upp dig helt platt och smickra dig

Så ligg still som en inlagd sill

de gillar när du liksom inte vill nånting

Du kan få bli det du aldrig var

för en sånt behagligt kontrakt tar de bara allt i betalt

Ett liv som köps med löpsedlar

där du simmar i en ström som rörs med grötslevar

där det som viskas på kvällen blir sagt om dagen

typ i Sexpressen eller Saftonbladet

Du kan få bli en stjärna i stor stil

men läs gärna orden i finstilt

för säljer du billigt det du borde värna intimt?

Spjärna emot! För du vinner jorden och en plats i solen

men förlorar både hjärta och hjärna plus plasket i vattnet

för att hamna i plastflaska som sen kastas i rabatten

Förlorar djup mot slask och slem

den som varit i havet vill väl inte ha en vask som hem?

De kan argumentera med raska stämband

men offentligheten är inte ditt sanna hemland

Milda makter! Vad är denna bildfaktor,

som härjar i vårt liv som en vild traktor?

Vad är det den vill kan tro?

Göra oss från fiskar i vattnet till sillmackor?

Inte utan viss tveksamhet postar jag detta, främst för att jag undrar vad det tjänar något till. Hursomhelst. Egentligen är temat större än jag fick till det, att det bara skulle handla om offentlighet vs. privat eller så. Men jag kom inte bort från det. Skulle väl egentligen ha velat skriva om hur vi styrs av våra självbilder men det kanske får vara. 

Välkommen till världen Junis

Helt fantastiskt. Min syster har blivit mamma. Junis föddes igår. En liten flicka, en liten människa. Så välkommen! 

Ser fram emot att få träffa dig. 

Stolt morbror. 

Bildfaktorn

I en tid utan mysterium/

gör vi det på TV som görs på WC/

det som borde viskas vänner emellan hörs på CD/

vi finns på bild när vi körs till BB/

Så vi föds till skådespelare,/

levande som reklampelare - men åtminstone har vi ett leende,/

ett utseende, en bild, ett Klick!/

du blir till när du kommer intill en blixt/

Slappna inte av! Det finns alltid nån blick/

att anpassa sig för, så spela normal eller konstig/

På scen kan man aldrig hamna för tidigt/

så det gäller att lära sig går fram på den smidigt/

somligt lär man sig långsamt/

men och vara någon annan än den man är kommer enormt snabbt/

så klamra dig fast vid en image, typ vad som helst/

glöm din mänsklighet, dröm din identitet/

skryt till exempel så att du kan framstå som stolt/

eller framhäv hur du liksom ”minsann är som folk”/

framstå som klok eller anses som tok/

bara du anses som nåt/

Men och va´ obemärkt? Det har man skogen till!/

vi bor i städer, där behövs nog en bild/

så vi kan ses mot grått/

men vi passar bäst i en fiktiv värld nånstans med vårt ansiktes blått/

Foton är fantastiska. Barndomsbilder? Underbart. Och tänk att kunna se sin son/dotter på ultraljud i magen!

Jag skriver om något helt annat. Bortom bildens skönhet, som vi givetvis uppskattar, finns dess makt.

Brasiliens nya landslag

Kraven på landslaget är lite väl höga kanske. Att inte vinna VM är ett fiasko. Och när "fiaskot" väl är ett faktum kommer teorierna: förbundskapten kallade inte rätt spelare, träningarna var för öppna, spelet var för defensivt etc etc. Nu har man löst detta smidigt genom att kalla en ny förbundskapten, Mano Menezes, från superpopulärlaget Corinthians, och dessutom ta in i stort sett samtliga spelare som förre förbunskaptenen "borde" ha kallat till VM. Dessa är i huvudsak anfallarna Neymar, Pato och Ganso. Första träningslandskampen igår mot USA tycktes bekräfta att valet var rätt. Total uklassning. 2-0. Kunde varit 5-0. Återstår dock att se om dessa spelare håller måttet mot svårare landslag. Något säger mig dock att de kommer klara sig rätt bra mot vem som helst. Ganso påminner lite om Zlatan tycker jag. Grymma dribblingar, extrema passningar och justa snabba avslut. Och sedan är det också något i hållningen. Den där raka ryggen och det höga huvudet tror jag.  

I övrigt: svågern med fru på besök från Curitiba (södra delarna av landet). 

The Storm

Fick igår en Amazon-leverans. En bok och så Fernando Ortegas The Storm. Äntligen. Introduceras för honom av min vän Vincent för några år sedan. Sedan dess så har Fernando varit en rätt trogen följeslagare hemma och speciellt i bilen, även om vi bara haft två skivor (tre nu). Har velat köpa The Storm länge. Sångerna är lite som att vara ensam och tröstad på samma gång, om jag nu ska försöka vara lite djup. Någon gång drar det över kanske åt country-hållet men annars är det riktigt fina grejer.

Fernando sjunger lika naturligt sin kärlek till fru och till vänner som till Gud. Och det är väl egentligen samma sak? Inte att fru, vänner och Gud är samma personer, men att kärleken är samma alltså. Så blir det en musik för livet och inte så krävande som en del 100% kyrklig musik kan vara stundom. Det andliga blir naturligt. Och så har han, kanske just på grund av detta, också skrivit mycket bra lovsånger, exempelvis Sing to Jesus som ju finns översatt till svenska. Det bästa jag hört i lovsångsväg och ett exempel på hur sången i kyrkan (och texterna!) skulle kunna låta idag.

Och det finns anledning att sjunga till Han som är: Keeper of all the stars/Friend of the poorest hearts (rimmet förresten!)

ur Lord of Eternity på Breaking of the Dawn

Skalden

En ung man som bestämt sig: han skulle bli skald/

svårare var det med skulden i skallen/

han rimmade munnen varm/

så när han nått fram, kunde han inte låta bli och tänka: Varför va´ kullen så kall?/

Killen har skills, ändå undrade han/

vem han var där han stod och såg ut över hundrade man/

Underlägsen men skrytsam,/

ville ha många omkring sig på vägen, ändå var han utanför och ensam/

Hans frihet? - en Kumlaanstalt/

om dagen, ett stjärnskott, om natten, jagad av hundskall/

du skulle kunna kalla det falskhet/

och det är det ju för Den som allt vet. Men ikväll är det fullsatt!/

och han är beredd och gå runt allt för att äga beundran,/

så strunt sam, ingen dum tanke skulle stjäla hans stunds glam/

Så står han på scen och tuggar på en guldmedalj/

fast den blir rätt bitter i både mun och i svalg/

för guld när man väger lätt blir en rätt tung metall/

han har vunnit ett namn men försummat sitt kall/

Han har nyss stått och dundrat med full hals/

nu står han inför universums stjärnor som en stum man/

ordlös inför evigheten och i smurfgestalt/

måste han överge det evangelium han tidigare förkunnat/

han måste byta skryt mot förundran/

när han ser ett Lejon stiga ner från himlen och bli till ett lugnt Lamm/

Tar det en sekund alls?/

Innan han står med bara några ord: ”Ge mig Ditt guld och Din kamp!/

Jag lämnar mitt hem, låt mig få vinna min Guds land!/

Din kärlek har övervunnit både min framgång och fruktan!”/

-

Det som sägs snyggt men saknar grund har mumlats/

det beror på att själva källan bakom har grumlats/

det kan ha flyt och välla fram väldigt övertygande/

men det är inte vatten mot törst, utan dunkelt slam/

Och att satsa på att vinna är väl en rätt sund sats/

men att vinna en kulle utan glädje är väl i så fall en rätt skum skatt?/

En gammal man

Obekymrad om ris och ros

tar han klivet över Tröskeln smidigt nog

En gammal man som vet vad livet tog

Han levde i slit och knog med fick vila när han dog

För frid och ro kostar strid och tro

man måste offra allt – för livet är inget pris för stort

Ens namn i Livets bok skrivs i blod

med tålamodets, trons och också lidandets ord

en upp– och nervänd värld,

där tjänarna och de små får stå där eliten stod

Här är den som är liten stor

en sliten stol ska bli till en slipad tron

en fattig tvivlare kommer blir rik i tron

en skatteindrivare får spika skor

Det kan tyckas att det bästa är att glida i nån sol

ta livet koolt och ligga och svida i nån pool

men vem kan tänka sig att lida för sin bror

utan att Hollywood liksom gnider med fiol?

Vi väntade gärna medans livet log

men frågan är väl: När har vi vilat nog?

-Det tar tid innan man blir som ett bibelord

gammal, mångfaldig och ideligt god

men det fick ta den tid det tog

Kan det vara därför hans predikan tog?

Jag vet inte riktigt om det finns någon mening med att posta just den här texten. Gör det ändå. I värsta fall bara för att det ska finnas nåt på bloggen. :) Den gamla mannen är ingen särskild person.

Vinter

  

   Vinter i Sverige. Foto taget från systerns badrum.
  

    Vinter i São Paulo. Foto taget från vårt badrum. 

Fiskfjärilen på gardinen

Till fruns förskräckelse och till min egen glädje fick vi besök igår från en fjäril. Han väntade på oss på gardinen när vi kom hem. Den verkar vara av den mycket ovanliga artkombinationen fisk-fjäril vilket kan konstateras på nedanstående bild.

Efter ett tag begav den sig något forcerat ut på balkongen där den ställde sig i denna pose:

Människor i träden

Ansning föregående helg.

Djur på trädet

Djur på fönstret

Halleluja med sprickor i

Så kvarstår bara vår tro: en övertygelse utan dikotomi

ett halleluja med sprickor i

ett rop om nåd när Herren gick förbi

men när vi tror oss veta allt är vi en 8-åring med flickfobi

för det han egentligen önskade var tjejbacillerna

så hans tro är tvivel, han förnekar det som han ville ha

Bara när det brister hittar man dit,

det som sist är kvar är det man kan lita till

det man mister kommer tillbaks när man väntar lite till

rosor växer bland tistlar för och använda en sliten bild

Men Mister Självsäkerhet?

- sitter rätt själv i sin lägenhet, utan frågors förlägenhet

täta lister och ett visst register med ord som klister

för och isolera dörrar och fönster

men inte förrän det går sönder som ett isterband

kommer han finna det han längtade efter

för tron bor rätt djupt, typ på tvivlets botten

där planteras den i dyn, dör och skjuter så skott sen

blott en krossad ruta utan plåster

så sipprar ljuset därute in i huset

”Halleluja med sprickor i” lånar jag från något jag läst eller hört.

Argentinarna

Det var bara vid ett tillfälle som jublet blev i närheten så högt som när Brasilien gjorde mål. Min svärfar applåderade stort och min svärmor sjöng. Argentina släppte in mål. Rivaliteten är rejäl. Det skrevs i tidningen att det firades stort på Buenos Aires gator när Brasilien åkte ut. Nu fick de tillbaka alltså.

TV gjorde ett snyggt ihopklipp i direktsändningen där bilderna växlade mellan en alltmer förtvivlad Maradonas ansiktsuttryck och målen som trillade in. Allt till tango-musik.

Själv håller jag förvisso på Brasilien, men rötterna är inte tillräckligt djupa för att jag också skulle helt kunna känna med i rivaliteten mot grannlandet. Jag höll nog mest mot Tyskland.

Nu får man hoppas att Spanien vinner VM för första gången, eller Holland. Uruguay har ju redan två titlar så de klarar sig tycker jag.

Brassarna

Nej. Det gick inte. Jag höll på Brasilien som mitt lag. Jag kunde säga att "vi" förlorade och så kändes det. Efter bästa fotbollen i VM i första halvlek snubblar sig Holland ikapp i andra. Brassarna förlorar all gas. Vi förlorade all gas. Drömlikt. Mardömslikt. Seg plan. Domaren emot sig. Självmål. Ett mål på hörna.

Fy. Vi stängde av TV:n och lunchade istället. Sedan gick vi och kollade på den nya tunnelbanelinjen som öppnats. Den kommer att gå ända till Morumbis fotbollstadion som var tänkt att ta emot öppningsmatchen eller någon semifinal i VM här 2014. Sedan skrotades just Morumbi som alternativ och man letar nu efter andra möjligheter. Man kommer till och med dra om tunnelbanelinjen på grund av denna skrotning, även om den finns kvar. Linjen dras upp men VM kom inte dit det skulle. Som nu: såret i hjärtat efter förlusten finns kvar men VM-guldet kom inte hit.

Nu är det bara att hålla på Gana!

Och perspektiv: Rio-laget Flamengos idol-målvakt Bruno är starkt misstänkt av polisen att ha fört bort, kanske till och med dödat sin före detta flickvän. Hon hade vad det verkar fött hans son medan han ville att hon, under hot, skulle göra abort. Dessutom hade hon anmält misshandel från Brunos sida.

Fotboll spelar ingen roll alls. I alla fall inte i det fallet.

Svenskarna

De ser ut som varelser från en annan tid. Långa, bleka och kanske något töntiga. I Salvadors hamn, huvudstaden i delstaten Bahia, och för övrigt den stad utanför Afrika med störst antal afrikaättlingar, stöter vi ihop med ett gäng svenskar under semesterdagar i somras. De står ut från mängden. Självklart förvisso. Men det är något mer med dem. Något liksom....Ja. Jag vet inte exakt. Något extra exotiskt.

Inget förakt alls. Jag är svensk. Min familj är svensk. Och kanske har alla folkgrupper något märkligt över sig. Här vill jag ändå hävda svenskarnas speciella märklighet. Den ser man kanske lättare utifrån. Inifrån tycker vi att vi är normen. Men! Är de andra inte som vi? utbrister vi förvånat när vi möter människor med andra vanor och värderingar. Själva ser vi inte att vi ser ut som om vi kom från 1000-talet eller nåt. Fast med universitetsutbildning såklart.

Som den brasilianska experkommentatorn igår under matchen mellan Söderling och Nadal:

"Svenskarna är ett superhärligt folk. Extremt glada och nöjda med livet och de tycker om fest. De spelar mycket ishockey".

Det där med ishockeyn mitt i allt! Bortsett från den grymma generaliseringen kan man kanske se det framför sig: ett lekande, solglatt folk som liksom i sin naiva tillvaro och glädje inte har så mycket mer att göra än att ge sig ut och spela den roliga sporten på is med puck och klubbor.

Intressant att tänka på hur vi svenskar ses.

Hoppas Mick Jagger stannar på hotellet idag

Det finns ett roligt uttryck på portugisiska som blivit aktuellt i dagarna: "pé frio", kall fot. Det används när det finns någon med i rummet som liksom bidrar till att hemmalaget inte vinner. Han/hon är en "kall fot" som påverkar vårt lag och gör att de spelar dåligt eller förlorar. Det har konstaterats att Mick Jagger är en sådan. Han har lyckats slå ut både USA och England med hjälp av sin närvaro (han höll alltså på dessa lag). I tidningen idag nämndes det att Mick, som har en son med en brasilianska, kommer att hålla på Brasilien. Till Chiles tränare stora glädje, antogs det.

Statistiken talar ändå för Brasilien. Chile har inte vunnit på flera år. Storförluster senaste gångerna. VM är väl VM men jag tror ändå att det blir svårt för Chile att komma nära. Skulle i så fall vara en stor skräll. Alltså hoppas vi att Rolling Stonaren stannar på hotellet idag. Alternativt håller på Chile.

Äppelpaj, Uruguay och regnet

Idag var sista dagen på teologiseminariet för den här terminen. Mycket skönt. Nu blir det en månads uppehåll utan en massa läsning som måste avslutas och arbeten att göra. Och andra saker som hör till livets ljusare sidor: en äppelpaj finns i ugnen. Marsansås står och kyls ner i frysen. Ghana kommer att slå USA om en halvtimme. Kan det bli bättre?

Till de tråkigare sidorna hör att Uruguay slog Sydkorea. Förvisso juste att ett land med 3,5 miljoner människor presterar en sådan bra fotboll men jag höll på Sydkorea ändå. Det är förresten, tycker jag mig se, en slags amerikansk triumf i VM. Brasilien, Uruguay, Mexiko, Paraguay, Chile och Argentina är vidare till åttondelen. Dessutom USA om man ska räkna in Nordamerika.  Tror att det bara är Honduras som inte gick vidare av lagen härifrån.

Och tråkigt på riktigt: regn och regn i nordöstra Brasilien. Tiotusentals har förlorat sina hem. Världen är knappast rättvis. Hoppas hjälp får komma dit på ett bra sätt, utan en massa korruption. Och att det bidrar till förbättrade förhållanden i framtiden på något sätt.

3-1

Tänkte att eftersom jag kommenterat första matchen måste jag åtminstone säga nåt om matchen i söndags: Gött. Äntligen lossnade det för Brasilien. Kanske till och med var bra i längden att Kaká blev utvisad också. Ger utrymme för återhämtning och andra spelare.

Fredag blir det Portugal. Nu blir det en kopp kaffe tror jag.

Altaret

Vägarna kostar allt, bara offret gör dig lätt nog

att fortsätta – du är ditt eget lamm

bara ett ständigt återkommande Inget

där varken förflutet eller framtid finns öppnar vägen fram

Det var i förlusten segern vanns

det var på botten stegen* fanns

Stigen dit var spårlös för att stegen• brann

hos den som gick före nästan mållös

”Varför skulle du lämna ditt eget land

där du kan segla fram på en damm som är bred,

stilla och spegelblank för att kasta dig ut mot kilometerdjup

och vågornas vilda vredes kam?

Här hemma kan du leka charader och spela i band!

Varför riskera ta fel? Vad är det med dig din fjant?

Var feg! Gå i land! Se på de andra!

Är de inte dina vänner, och se, de har stannat!”

Svaret, så stilla och heligt du kan:

”Staden är svårnådd men härifrån ser jag dess strand

Att stanna vore ett svek mot det namn

som lämnade liv och ära för seklernas skam

Det kan kosta både förnedring och kamp

men skulle jag fly det när jag vet det är sant?

Hemma är tryggt och rätt så trevligt ibland

men målet för min flykt är ett evighetsland”

*stegen som den man klättrar i

•stegen som de man går

”Så framåt, framåt, återvänd ej

trogen din livsväg ända till slutet!

Glöm alla öden lättare än ditt,

med fötter på jord som aldrig trampats,

ögons glans där ögon aldrig skådat”

Luis Cernuda

"Varken Gås eller Anka!"

Tanten i 60-årsåldern är på väg ur taxin. Icke nöjd. Icke nöjd. "Nem Ganso nem Pato!" summerar hon argt. Det är det enda jag hör när jag går förbi men det räcker ju. Dunga tog inte med varken Santos stjärnskottsmittfältare eller Milans heta anfallare som nämligen råkar heta Gås och Anka (i smeknamn).  Brassarna är sådär nöjda med första matchen mot Nordkorea och även damer har sina åsikter om landslagets prestation här. "Det borde ha varit åtminstone 4-0" är en annan kommentar jag hör på väg hem.

Visst. Brasilien spelade inte perfekt, kanske något stelt stundom. Men första matchen. Och mot heldefensiva Nordkorea. Jag tyckte nog det var helt ok. Man har en tendens att tracka ner på landslaget här, speciellt förbundskaptenen. Ändå: firandet vid målen är grymt! Tutor och trumpeter och smällare. Jubel i hela staden.

Hoppas det blir fler mål på söndag.

69 minuter

Vuvuzelor, smällare och biltutor. Flaggor i bilarna. Brasilien stannar. Fabrikerna stänger. Bussarna slutar gå. Det är ingen tvekan längre. Fotbolls-VM är här.

När jag sätter mig och skriver detta saknas bara 69 minuter innan grabbarna rullar igång bollen mot det mystiska men förhoppningsvis lättklådda Nordkorea. Inte utan att pulsen höjs. Något annat än att kolla hemma i Sverige. Fast. Om ändå Sverige hade....Om ändå Danmark inte hade...Äsch. Inget att bry sig om nu. Bäst att sätta på sig Brasilien-tröjan med mitt namn på och dra till svärföräldrarna för att fira tillsammans med 190 miljoner brassar att VM börjat.

Sån här är jag!

Och det ska ingen ändra på. Så säger vi. Ingen ska beskylla oss för hur vi är. Ingen kan kräva att vi ska ändra på oss. Vi är oss själva och det är nog. "Jag är jag! Om det inte duger kan du dra."

En av de största lögnerna om kristen tro är att den gör att man inte blir sig själv. ”För att bli en kristen måste man sluta att vara sig själv, man måste bli någon man inte är.” Det är precis tvärtom. Det handlar om att bli sig själv. Men då handlar det om den man innerst inne är, den man är under ytan. Längst in.

Inga kommentarer

Ställde in att man inte skulle kunna kommentera om man var anonym för jag tänkte mig att det skulle vara lite trevligare om man visste vem som tyckte till, men det innebär ju att man måste ha vissa konton (ex google) vilket kanske bara de som bloggar har. Alltså: avinställt.

Hur som helst.

I övrigt snackar man om presidentvalet i höst och Lulas försök att få till ett avtal med Iran om kärnvapen. Och fotboll så klart. VM. Nedräkning! Brasilien har landat och tränar på plats i Sydafrika.

Sitter också med ett arbete som handlar om enhet (och splittring) i kyrkan. Och ser fram emot att åka iväg och luncha med svärfar i centrum.

Löv eller lov?

(Min mening är inte att förringa det lidande som döden innebär och den sorg människor bär. Det kan ju bli lite raljerande när man liksom rimmar som om döden vore en slags leksaksgubbe att skämta och leka med. Men sanningen återstår ju ändå att vi alla ska lämna det här livet nån gång...)

Det är sjukförsäkring, livsförsäkring, kattförsäkring

men det finns ingen dödsförsäkring

Döden kommer istället som en plötslig räkning

Det är som man kommer hem och liksom möts med en vräkning

Vi måste lämna både kropp och bil

och inköpet vi bar på, med Plopp och fil

då finns det inte längre något hopp om en deal

– bara en trött antilop och en tjock krockodil

Du kan va inne – en Stockholms-profil

den timmen blir du inte ens en Jokkmokk-stofil

Hans klocka respekterar ingen planeringskalender

den stund det piper i den signar du ner i hans händer

Mänskan är först frö – sen får vi se vad som händer

Vi måste först dö – sen gå till eviga länder

Vi blir: ett höstlöv i brinnande steniga gränder

Eller: vår röst hörs på himmelska heliga stränder

Möte med Skam

”Han sade, att det var något ynkligt, lågt och tarvligt för en man att befatta sig med religionen. Han sade, att ett känsligt samvete var något omanligt och att om en människa så vakade över sina ord och sitt handlingssätt, att hon därmed berövade sig själv den omskrutna frihet, som tidens djärva andar ha vant sig vid, så gjorde hon sig till åtlöje i sin egen tid. Han framhöll även att endast ett fåtal av de mäktiga, rika och visa delade mina åsikter. Och ingen av dem hade kommit därhän, förrän de hade låtit övertala sig att bli dårar och av frivillig dårskap satt allt på spel för att vinna något, ingen vet vad.” (sid 129).

           Är inte egentligen tron bara ett humbug, ett spel för gallerierna, ett lurendrejeri för svaga människor?

Och vidare, nåt liknande

Utan pretentioner.

Vi tänker: "Aldrig nånsin ska vi ramla

aldrig ska vi stappla, eller bli gamla

Aldrig ska vi behöva samlas till de andra

de som inte längre andas 

För vi står stadigt nu, vi har nya skor

och händerna i våra fickor"

Men sanningen är att vi människor är tändstickor med fem sprickor

som hänger över klippor

en klick smör under solen

en gestikulerande regissör med kvicksand under stolen

ett ögonblick under himlen

ett ansikte som flimrar till en gång i vimlet

vi vinner lätt men förlorar lättare

det kan ju bekräftas av historieberättaren:

Alexander den Store såg ut att trygga

hela världen, men han dog av en usel mygga

Vi ropar: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!

Och om det är byggt så har det sprickor,

Vi behöver bygga med bättre brickor...

Asfalt! Asfalt! 2

Människan är bräcklig. På flera punkter. Dels ekonomiskt och materiellt. Dels kroppsligt. Det är motsägelsefullt att vi står och skryter med full hals om något, när vi i nästa stund kan halka och hamna i rullstol. Men människan är också socialt bräcklig. Kanske mest bräckligast där. Vi går sönder på insidan. Lätt. Ett ord och vi skadas för livet, en kris i relationen och en avgrund tycks öppnas under oss. 

                                                                      ~ ~ ~

Vi känner oss trygga på ett äppelskal/

som är välvt runt ett jättehav av eld och svavel/

Vi är lite kött runt ett vitt skelett/

som verkar stå stadigt men slinter lätt/

Det räcker med en vinterfläck/

Så ligger vi med ben som ser ut som de inte är släkt/

Avståndet mellan en familjefar/

och en uteliggare är ett fem minuters samtal/

en kris och vårt liv går sönder/

och vi får leta våra rötter på gatan som efter franska bönder/

ett ord och familjefotot rivs i bitar/

och drivs ut på ett ishav utan slut/

varken kort på familjen eller kort på banken/

ger någon immunitet mot portgångsstanken/

Så du har livet i dina egna händer?/

Men hur blir det om de förlorar den kraft de använder?/

Vi säger: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/

Och om det är byggt så har det sprickor/

Behöver vi börja bygga vår trygghet med bättre brickor?/

Brasiliens trupp till VM

Igår presenterades förbundskapten Dungas trupp till fotbolls-VM. Det var i stort sett bara namn som han kallat en längre tid till landslagsmatcher. Ett lag som spelar väl ihop. Dock ingen Ronaldinho, eller Adriano. Ej heller Pato, och framförallt ingen Neymar och Ganso från Santos som hela Brasilien krävde. 

En mindre överraskning fanns dock. 31-årige Grafite (betyder "pennstift")  var det väl ingen som förväntade sig. 4:e anfallare, men ändå. Och killen vann också tyska skytteligan i år. Kan bli ett "hemligt" vapen i Sydafrika?

Asfalt! Asfalt!

Igår samtalade jag lite med en av mina elever. Han arbetar på ett svenskt företag. Han berättade att det företag han arbetar på troligtvis kommer lägga ner sin fabrik i Sverige. "Det ser riktigt illa ut i Sverige", sa han. 

Okej. Saker och ting kan vändas. Sverige kanske hittar vägar ut ur krisen. Det får man väl hoppas. Fast det är tveksamt om det kommer att bli så lätt framöver att leva i Sverige som det varit de senaste 30 åren. Frågan är om vi inte har blivit för vana vid att allt är bra, vid att vi har överflöd. Man ska kanske undvika domedagstonerna, men det kan nog komma ganska svåra tider i Sverige. 

Och i detta; vår envisa strävan att med hjälp av saker glömma bort död och evighet:

"Asfalt! Asfalt!" 

Vi känner oss trygga i en kinesisk bil/

som har varit svensk, så vi reser kilometer och mil/

trygga som det bara fanns våran egen fil/

men vilken bil har nånsin gett nån evigt liv?/

Med teknologi så kör vi rakt och rätt/

men hjärtat vi bär på skakar lätt/

Det kan vara det senaste Nasa släppt/

men mot evigheten är det bara ett Vasa-skepp/

Det kan se bra ut, ha alla tecken på att det ska hålla länge/

men när det drar ut räcker det med en koll och det kränger/

Ingen förkortning skyddar mot det vi springer från/

ingen krockkudde skyddar mot hugget inifrån/

ingen försäkring eller trygghetsregel/

är mycket mer än ett snyggt namn på ett myggmedel/

när smärtan snärtar till som en bambusvans:/

vi åker resten av vägen inne i en …./

Vi tänker: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/

Och om det är byggt så har det sprickor/

Behöver vi bygga vår trygghet med bättre brickor?/

Dia das Mães

Mors dag alltså. Igår firades den här i Brasilien. Det blev givetvis besök hos min kära svärmor, med tillhörande bauta-lunch och skratt. Finfint. Efterrätterna - min fru gjorde två - var inte dumma de heller.

Kall hög luft. Snabba moln. Hösten är här. Härligt.

Värdetransporten

Mittemot oss ligger Fórum Ministro Jarbas Nobre, en federal domstol där brott som droghandel och smuggling döms. Någon gång har jag sett hur en åtalad levereras till rättegång, med full säkerhet. 

Värdetransporten

Där kommer världens värdetransport/

Men vad är det för nåt som bärs i dess fort?/

Är det ädlaste stenar nåns kärlek har fått?/

Eller drottningens krona på väg till sitt slott?/

Är det skatter och guld i härliga mått?/

Eller statskassan full som får färdas så flått?/

Ja, vad är det för nåt som nu kräver eskort,/

med bistra miner och gevären i topp,/

pansar och glas mot väder och skott?/

När ska då målet för vägen bli nått?/

Men i en backe, där blir det stopp!/

en sväng till vänster slutar tvärt dess lopp/

inför en domstols förfärliga kropp/

dörrarna till värdetransporten går opp/

- Ut kommer skatten,/

med blicken mot backen och händerna knutna bakom nacken/

det är en mänska som va ute om natten/

och så kom nån mellan honom och det han skulle ha fatt i/

Det var han som ”satt vid ratten”/

ändå är hans liv mer värt än sista droppen vatten/

Vad är det vi tycker är värdefullt?

Bara det som är särdeles ärofullt?

Människan är värd mer än världen full,

- även om vi bär på skuld är vi guld