Ers majestät!

Jo. Det var ju kungen och drottningen.

Det slapp liksom inte ut "Ers majestät". När det var vår tur att hälsa på kungaparet presenterade jag mig bara och sade "En ära". Det blev liksom helt improviserat. Hoppas det funkade bra.

Och med tanke på det där med att kungen skulle besöka oss hemma. När vi var på evenemanget i torsdags och stod och pratade med några personer kom en kvinna fram till oss (hon hjälper till med en av grupperna jag undervisar) och sade att hon letade efter folk som kunde prata med kungaparet. Hoppsan. Eftersom det var mycket folk som vill prata med drottningen blev vi istället presenterade för hans majestät själv. Lustigt och häftigt på samma gång. Någon berättade att jag undervisar svenska för brasilianare vilket han tycktes lite imponerad över. Det blev ett litet småsnack med själva statschefen om svenskundervisningen.

Tyvärr fanns det inte tid att berätta att jag gärna hade bjudit hem honom till oss under uppväxten men det var en känsla av att nästan ha varit med om något liknande av det man fantiserat om.


Och några rader från Delirious som kanske kan nämnas i sammanhanget till sist:

"King or Cripple, they were the same to You,
You took a broken man, and You treat him like a King"

Kungen och drottningen

Idag är Kungen och Drottningen på besök här i São Paulo. De ska delta i en gudstjänst i Skandinaviska Kyrkan och vi ska dit. Ska bli intressant. Drottning Silvia är som halvbrasilianska mycket populär i landet.

Man föreställer sig en massa scenarium när man tänker på sådana mer formella tillställningar. Typ att man råkar svälja tuggummit just innan man ska hälsa på kungaparet och hostar sig fram till dem, ramlar omkull eller något annat pinsamt. En av mina drömmar som liten var ett kungen skulle komma hem till vår familj och se hur vi hade det, liksom för att visa att inte alla familjer i Sverige kanske inte har en miljon på sparkontot (okej, överdrift, men jag hörde en person en gång som sa att "alla svenskar har 10000 kronor sparade" - något jag personligen betvivlar). Nu får jag träffa honom. Nåja. Kanske går det inte att prata så mycket om svenska familjers ekonomiska förhållanden, man enligt vad jag hört ska alla svenskar som kommer få hälsa på honom (och drottningen). Ett "ers majestät" hoppas jag att jag får ur mig.

Det var en gång en dator. På lagning, utan att de hittat felet. Skriver därför från "jobbet".

Datorkrångel

Ja. Inte så mycket mer att säga. Var och varannan minut blir datorn seg som kola.
Omöjlig att använda. Får se hur det ordnar sig!

Min brors bok

Med stor glädje tog jag i slutet av förra veckan emot min bror Marcus första bok. Kom på posten. Guds äventyrare är en bok om svenskar som på olika sätt utfört banbrytande arbete ute i världen för att berätta för andra människor om den tro som befriar insidan på människan, tron på Jesus (och som ju inte helt sällan berör utsidan också - hälsa, socialt lyft, utbildning etc).

Och så kan man beställa den också här.

Papperskorgen

I papperskorgen slänger man sådant som man inte längre vill ha kvar – sådant man inte längre klassar som tillräckligt värdefullt.

Men kanske är några av de bästa bortslängningarna de som sker med sådant vi tycker är värdefullt.

"Kill your darlings" heter det i ett uttryck som pekar på behovet av att vi ibland faktiskt också offrar sådana saker som vi tycker om, för det stora helas skull. Ta en text som exempel. Jag kan komma på en formulering som jag tycker låter klatschig, en kombination av ord som jag gärna vill få in i textraderna, men som påverkar och låser resten av textens utveckling. Då är det nödvändigt att jag slaktar formuleringen, utan rädsla för konsekvenserna. Det är ett slags steg i blindo, i tro på att det ändå någonstans ska ordna sig.

Detta kan också gälla livet, om jag nu tillåts att göra en lite mer ”töntigare” reflektion. Den som vill kan därför sluta läsa nu och bara behålla det som står ovan, som en slags allmän reflektion över skapandeprocessen eller nåt.

Och eftersom jag har lite svårt att komma bort ifrån detta med tro (och tur är väl det!) så jag måste därför, även om det låter religiöst och frånstötande för någon, säga att samma sak gäller med Gud.

Jag kan hålla fast vid en definition av vem Gud är. Den har jag sedan jättekär och tillåter ingen att ifrågasätta den. Jag kan till exempel tro att Gud är en snäll mamma som gör precis som jag vill, när jag vill och om jag vill. Eller kanske att Gud är en dömande och hård, frånvarande fader, som aldrig är nöjd. Och så vidare.

Men ibland är det kanske nödvändigt att jag släpper min definition av Gud för att finna Gud.

Nu menar jag inte att man ska ge upp de positiva och sanna bilderna av Gud. Gud är exempelvis verkligen som den godaste modern (om man nu inte drar bildspråket för långt). Gud är oerhört god och kärleksfull. Detta ska man inte sluta tro på och för inget i världen ge upp. Men någonstans kan den barnsliga tron utvecklas mot en vuxnare tro. Och då måste man kanske även faktiskt ”ge bort” tron som den ser ut idag (nej, inte övertygelsen om sanningen i den kristna tron – bara det stadium övertygelsen tagit sig till just idag). Tron kanske kommer när man släpper taget om den.

Och som sagt. Detta gäller för annat i livet. Relationer med folk, mina talanger och begåvningar, mitt arbete, mina intressen etc etc. Dessa saker är i sig goda och positiva, men de måste då och gå igenom en revisering för att jag inte ska hålla fast vid dem för sakens skull och därmed låsa fast mig själv och andra vid min definition av livet och verkligheten.

Låt mig ta ett exempel: Jag kanske ser mig själv som en oerhört positiv människa och anses av de flesta vänner vara det. Men så möter jag en dag någon som skapar väldigt negativa beteenden och reaktioner hos mig. Genast skapas en konflikt eftersom personen ifrågasätter min bild av mig själv. Jag tvingas då in i ett spel för vinna över människan till mig, bara så att min bild som positiv ska bekräftas, eller alternativt försöka bevisa att personen ifråga är en elak person, vilket i sin tur omvänt bekräftar mig själv som god.

Den enda lösningen: Jag måste ge bort även det "goda" hos mig, kravet på att få behålla det och ha det som den slutgiltiga definition av vem jag är.

Och då kommer det goda i mig (eller tron också för den delen) tillbaka. Lite stillsammare, lite mindre skrytsamt. Till synes kanske till och med lite mindre. Fast egentligen är det större, för det är mer verkligt.





Vem har någonsin sett Gud? Ingen. Men den som ger upp sitt krav på att kunna definiera honom och istället går med på att han får uppenbara sig såsom han vill uppenbara sig, kommer att få äga honom ”helt och hållet”. (Egentligen är det tvärtom – det blir Gud som kommer och tar oss i ”sin ägo”, som en älskande förälder omsluter ett barn – men han låter oss äga honom också, som ett barn äger sin förälders kärlek).