Musik 2

När jag kom tillbaka till kyrkan och tron på Gud var en av de saker som berörde mig kanske mest just musiken. Musik hade dittills varit min tillvaro, men nu greps jag av den renhet som fann i en musik som var riktad till Gud. Musikaliskt sett skulle jag kanske aldrig tidigare ha lyssnat på dessa sånger, men verkligheten och kraften i dem berörde mig.

Jag tror att jag inte är först med detta. Lyssna på vad en snubbe från 400-talet sa om hur det var att höra sådan musik, efter att ha vandrat en lång tid i förvirring och mörker:

“Tårarna strömmade från mig när jag hörde dina hymner och lovsånger, för din Kyrkas ljuva sång rörde mig djupt. Musiken svallade i mina öron, sanning trängde sig in i mitt hjärta och mina känslor av kärlek flödade över, så att tårarna strömmade ner. Men de var glädjens tårar.” (egen troligtvis ej felfri översättning från engelska ur Augustinus Bekännelser).

Det är min lilla stilla övertygelse att rappare egentligen behöver lära sig sjunga. Nej. Det handlar inte om musikalisk omorientering. Jag menar bara att det finns något djupare inom människan som längtar efter att inte endast beskriva verkligheten eller fantasin, kritisera samhälle eller andra rappare. Eller vad det nu är. Människan längtar ändå djupast efter att få besjunga något, eller snarare Någon, som är mycket större än hon. I brist på det sjunger vi till andra människor. I värsta fall sjunger vi bara till oss själva.

Musiken kommer från Gud. I mötet med honom uppstår sång. Den sången är riktigt bra. Det är bra om den också är musikaliskt bra, men först och främst är det en melodi som uppstår i hjärtat. En kärleksförklaring till En som älskar mig.

Visst. Man kan ha invändningar mot den kristna tron. Varför skulle just den vara sann?

Men när en människa får se vem Gud är, får en liten glimt av hans godhet och storhet, då utbrister hon istället:

“How can hearts not love your Name?
How can souls not sing your praise?
Jesus, You've put music in my soul.”
Matt Redman “Making Melody”

Examensfest i Curitiba

Iförrgår kom vi hem från Curitiba. Stad på nästan 2 miljoner invånare i södra Brasilien där min svåger bor. Det var äntligen examen för honom efter några år av att kämpa med studier, jobb samtidigt (och familj såklart). Skönt! Examensfesten var ett rejält pådrag med inhyrd examensfestsfirma för 90000 brasilianska Real (x4 i svenska kronor). Kul också att träffa honom och hans familj där nere!

Vi fick även chansen att lära känna staden lite. En mer organiserad stad än São Paulo, lugnare trafik, gästvänligare centrum. Dock skönt att var hemma igen. I en undersökning igår i en morgontidning var det 57 procent (tror jag), som kände sig nöjda med att bo här i São Paulo, trots att staden kanske inte har rykte om sig att vara alltför skön. Folk trivs här på något sätt. Och med helgdag idag måndag och lugnt tempo i trafik och själ (ganska), får jag väl ändå säga att jag är beredd att skriva under på den listan.

Musik

För cirka 9 år sedan lämnade jag hip-hopkulturen för att leva som kristen. För en person som tycker religion är halvintressant och i synnerhet kristendom avskräckande, kan det ha tyckts varit ett dumt val.

Om mitt val var dumt eller inte kan väl åsikterna skifta. Det var i alla fall inget lätt val. För mig var musiken allt. Allt. Verkligen allt. Min gång, mina tankar, mina hjärtslag (ibland tänkte jag givetvis på annat också, till exempel gratis skollunch. Men vägen till matsalen och på vägen därifrån gick jag med nog för det mesta hip-hop i huvudet). Den som lever där fortfarande vet jag menar. Jag hoppades nästan att Hip-Hop skulle vara den sanna religionen. Så mycket lade jag ner min själ i den.

Men jag träffades av några ord som berörde mig ännu djupare än vad hiphopen gjorde. De frilagde liksom grunden som jag stod på, avslöjade mig.

~~~

Musik är verkligen viktig, det är ett av, om inte det vackraste, av de mänskliga uttrycksformerna. Som sådan har den en del i varje människas liv, om än människor kan vara mer eller mindre musikaliska. Men, det finns större djup inom oss som musiken oftast inte når in till.

Människan behöver mer än att bli berörd känslomässigt och defenitivt mer än att bli underhållen. Våra största behov har nog med vår identitet att göra. "Vem är jag?" frågar vi oss och slänger oss in med hjärta och själ i subkulturer (eller popkulturer) för att få ett klart svar. Vi dras kanske till en viss typ av musik, identifierar oss således med människor som har samma smak, klär oss sedan likadant, börjar till sist tala likadant och känner så att vårt "jag" finns i just det sammanhanget. Klart att vi då försvarar det med näbbar och klor!

Men låt oss säga att vi genom en olycka förlorar allt. Hörseln. Talet. Synen. Gången. Vi kan då inte längre göra det som vi förknippade med vårt jag. Inte lyssna på musik längre, inte rappa, inte sjunga, inte se, inte gå till de platser vi gick till.

Är vårt "jag" då förlorat? Om musiken verkligen är vårt allt måste ju svaret bli ja. Då är vårt liv slut. Vi är ingenting längre. Vi har förlorat det vi är!

Men jag skulle, utan att påstå att jag förstår vad det innebär att förlora stora delar av kroppsförmågan i en olycka, mena att svaret på frågan ändå är nej. Vårt jag har djupare rötter än så.

~~~

Gud har ingenting emot hip-hop. Tro och musik står inte i motsatsläge. Hip-hop, punk, techno (fast där vill jag nog lägga in en liten musikalisk protest...), soul, pop etc, kan vara en naturlig del i en människas liv.

Men. Om vi bygger vårt liv på orden från rapparen eller sångaren, beatsen från producenten eller vad det nu är, bygger vi på rätt skakig grund.

Vi behöver först höra orden som kommer från universums djup. De som säger: "Du är min son/dotter, min älskade. I dig har jag min glädje."

Innan vi hört de orden blir alla de andra orden, och alla de andra melodierna, ett jagande efter vind.

Sverige

Hemkomna från Sverige (och London) i lördags. Lite småtrötta men på väg in i arbetsrutinen.

Hur var Sverige?

Ja, kanske inte kan eller orkar summera hela resan men några korta saker:

Det första man slogs av var mörkret. Kom inte ihåg att det var så oerhört mörkt. Kändes som man landade på Island. En liten flygplats mitt ute i skogen. Solen i stort sett borta vid halv fyra. När man bor i Sverige tror man att man är i världens centrum, men det slår en nu att landet faktiskt är riktigt långt upp på jordklotet, rätt avskilt från omvärlden. Inte världens centrum som man som svensk lätt tror (vi är nog ändå bäst - inte för amerikanskt ytliga, inte för syd/östvärldsligt intoleranta).

Sedan: tystnaden. Knäpptyst. Inte ett ljud.

Och också: automatik. Kände mig som en turist. Blev helt fascinerad av ett rödljus som kände av att bara vår bil var på väg och automatiskt slog om till grönt. ICA hade egna självbetalningskassor. Effektivt, fast kanske inte så personligt.

Och en annan sak: En känsla av att vara främling i sitt eget land infann sig. Kände mig nästan mer som en utlänning än en svensk. Kan åtminstone ana vad det innebär att vara invandrare i Sverige.

För övrigt och viktigast: återse familjen. Mycket bra. Speciellt att träffa mina yngsta syskon jag inte sett på ett bra tag.

Och till sist enades jag och Viviane om att Brasiliens väder är överlägset det svenska eller engelska. Må vara att det är varmt så man svettas, med 30+, men det är ändå bättre än den där kylan som liksom går in i benen på en.

Varmt!!!


ps. Kanske skriver något om musik framöver, någon gång. Får se. ds