Den här gången med en kopp te vid min sida.
Just hemkommen från lektion i portugisiska. Alltså, jag undervisade i portugisiska. Det är en ny erfarenhet för mig. Ska ha lektioner den här veckan och nästa vecka.
Och när det gäller det politiska latinamerikanska läget eftersom ni ändå frågar så har det dristas en del om det tredje mandatet. I de flesta länder här har man ju president, inte statsminister som i Sverige. Grundlagarna här säger att en president inte ska få sitta mer än två mandatperioder i rad. Troligtvis för att hindra att någon håller sig kvar vid makten för länge. Klokt. Åmtinstone sålänge man ska ha presidentstyre. Det finns ju även en historia av diktaturer i vad jag vet nästan alla länder i regionen, Brasilien också, som fick tillbaka sin demokrati först 1984.
Anledningen till diskussionen: en del presidenter, bland dem relativt instabile Hugo Chavez i Venezuela och senast nu president Zelaya i Honduras, har gjort aktiva försök att ändra själva grundlagen så att det ska finnas utrymme för ett tredje mandat.
I Sverige kan man ju ha en och samma statsminister i många år, utan att det ger diktaturkänsla, möjligtvis lite enformighet. Fast då är det ett annat system i Sverige med statsminister och inte en mäktig president. Här ger ett tredje mandat helt andra vibbar.
En sak är väl att Hugo Chavez känner för att regera tills han blir en gammal gubbe. Han har ju trots allt en "revolution" att genomföra och för det behöver man väl ett par årtionden på sig och så nära som möjligt total dominans i politiska systemet. Men när något mer stabila gubbar såsom Colombias president Uribe (okej, rätt tuff av sig, men ändå får jag känslan av att han är bra mycket mindre totalitär i själva sitt regeringssätt än Chavez) signalerar att han är sugen på ett till mandat, då står det inte rätt till.
Han sa ungefär så här för någon dag sedan: "Jag är i mitt livs ångest." Han kände sig splittrad mellan att göra något så hemskt som att ändra grundlagen eller känna att han svek landet genom att inte göra ett försök att bli kvar vid makten, för landets bästa. Han sa att han inte ville bli ihågkommen som en som vände ryggen mot landets utmaningar eller dylikt.
Men om en mer demokratiskt president går emot grundlagen för att kunna regera "rätt" och göra det som är "gott" för landet, vad har då en mer diktatorisk president för anledning att inte göra det?
Egentligen är det väl bara så att makten är ganska frestande.
Jag funderade på om jag skulle skicka ett brev till Colombia och be herr Uribe skippa det tredje mandatet. Det är nog bättre förlora chansen att regera rätt, om man först måste göra fel. Det är väl bäst i längden.
Kanske skickar ett e-mail istället.
onsdag 28 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
Intressant
Tanken med en blogg, förutom att man får låtsas som man är en skribent, är väl att man regelbundet skriver något intressant, något som är värt att läsa.
Just nu sitter jag med en kopp kaffe vid min sida. Har 1 timme innan en kurs jag går i kyrkan börjar. Det är en kurs för den som vill vara med i arbetet för nyomvända, ta emot dem, hjälpa dem vidare. Kyrkan vi tillhör, Igreja Batista do Povo, växer ständigt. I mars var det cirka 120 personer som gensvarade på frågan om de ville bli kristna.
Varför? Ja. För en vanlig svensk kanske inte det med att en kyrka skulle växa i antalet medlemmar är intressant. Det naturliga i Sverige är väl att man slutar gå i kyrkan och inte att man börjar göra det.
Svaret är nog tvåfalt. Brassar är betydligt mer öppna för tro. Både fattiga och rika tror på Gud, gud, eller gudar. De flesta är katoliker, många är pingtsvänner, inte få är spiritister. Det finns ett allmänt intresse för tro.
Den andra delen av svaret är att församlingarna utan rädsla i gudstjänsterna ger chansen till människor att ta emot tron. Om de vill.
"Men är detta med att erbjuda den kristna tron till människor inte lite....Ja. Jag menar. Inte ska man väl hålla på och pracka på folk en tro heller? Tro är väl en privatsak, något var och en sköter för sig själv?"
Jag fick en fråga i bussen en gång från två studiekamrater (inte troende). De såg på mig med lite snäll "stackare där" - blick:
-Vad är målet med din kyrkas verksamhet? Är det att få fler medlemmar?
Underförstått: din kyrka är en verksamhet för verksamhetens skull, en plats som suger in människor i sig för att kunna fungera. Och jag var en stackare som lurats in i detta och nu var tvungen att lura in andra.
Mitt svar idag: Nej. Kyrkans mål är inte att få fler medlemmar. Något som bara är en verksamhet, en förening behöver medlemmar.
Och samtidigt: Ja. Medlem. Med = med. Lem = kroppsdel. Arm, hand, fot, mun, öga, finger, öra.
En person som bestämmer sig för, av egen fri vilja, att ta emot den tro som är både 2000-år gammal och ny och fräsch varje dag, är som en kroppsdel som bestämmer sig för att inte bara klara sig själv i livet längre. Det är en person som väljer att istället bli en del i en kropp, att vara med, sättas in i ett sammanhang, höra ihop, få hjälp av andra, få hjälpa andra. Inte för att den personens eget sammanhang inte är viktigt. Tvärtom. Det är det. Men det finns en möjlighet att få bli en del av något mycket större.
Kyrkan är inte en förening, en verksamhet, ett företag. Kyrkan är en organism, en kropp.
Den som vill, och den som vill, och bara den som vill, får ständigt, dygnet runt och över hela jorden en enda fråga: Vill du bli en del av Kristus?
Jaha. Det var inte planerat att skriva detta. Det mest blev så. Hade någon idé i veckan om att skriva om två ord som jag fick veta portugisiskan bidragit med i svenskan. Men det får vänta till nästa kaffekopp.
hälsningar
David
Just nu sitter jag med en kopp kaffe vid min sida. Har 1 timme innan en kurs jag går i kyrkan börjar. Det är en kurs för den som vill vara med i arbetet för nyomvända, ta emot dem, hjälpa dem vidare. Kyrkan vi tillhör, Igreja Batista do Povo, växer ständigt. I mars var det cirka 120 personer som gensvarade på frågan om de ville bli kristna.
Varför? Ja. För en vanlig svensk kanske inte det med att en kyrka skulle växa i antalet medlemmar är intressant. Det naturliga i Sverige är väl att man slutar gå i kyrkan och inte att man börjar göra det.
Svaret är nog tvåfalt. Brassar är betydligt mer öppna för tro. Både fattiga och rika tror på Gud, gud, eller gudar. De flesta är katoliker, många är pingtsvänner, inte få är spiritister. Det finns ett allmänt intresse för tro.
Den andra delen av svaret är att församlingarna utan rädsla i gudstjänsterna ger chansen till människor att ta emot tron. Om de vill.
"Men är detta med att erbjuda den kristna tron till människor inte lite....Ja. Jag menar. Inte ska man väl hålla på och pracka på folk en tro heller? Tro är väl en privatsak, något var och en sköter för sig själv?"
Jag fick en fråga i bussen en gång från två studiekamrater (inte troende). De såg på mig med lite snäll "stackare där" - blick:
-Vad är målet med din kyrkas verksamhet? Är det att få fler medlemmar?
Underförstått: din kyrka är en verksamhet för verksamhetens skull, en plats som suger in människor i sig för att kunna fungera. Och jag var en stackare som lurats in i detta och nu var tvungen att lura in andra.
Mitt svar idag: Nej. Kyrkans mål är inte att få fler medlemmar. Något som bara är en verksamhet, en förening behöver medlemmar.
Och samtidigt: Ja. Medlem. Med = med. Lem = kroppsdel. Arm, hand, fot, mun, öga, finger, öra.
En person som bestämmer sig för, av egen fri vilja, att ta emot den tro som är både 2000-år gammal och ny och fräsch varje dag, är som en kroppsdel som bestämmer sig för att inte bara klara sig själv i livet längre. Det är en person som väljer att istället bli en del i en kropp, att vara med, sättas in i ett sammanhang, höra ihop, få hjälp av andra, få hjälpa andra. Inte för att den personens eget sammanhang inte är viktigt. Tvärtom. Det är det. Men det finns en möjlighet att få bli en del av något mycket större.
Kyrkan är inte en förening, en verksamhet, ett företag. Kyrkan är en organism, en kropp.
Den som vill, och den som vill, och bara den som vill, får ständigt, dygnet runt och över hela jorden en enda fråga: Vill du bli en del av Kristus?
Jaha. Det var inte planerat att skriva detta. Det mest blev så. Hade någon idé i veckan om att skriva om två ord som jag fick veta portugisiskan bidragit med i svenskan. Men det får vänta till nästa kaffekopp.
hälsningar
David
måndag 19 oktober 2009
Det går att låsa gylfen!
När man bor utomlands får man frågan ganska ofta om hur det är i Sverige. Jag brukar ibland säga att det finns 9 miljoner Sverige. Alla har sin upplevelse av vad det innebär att ha fötts och vuxit upp i det gamla det fria.
Visst finns det saker som binder oss svenskar samman såsom: lutfisk (ähum...har aldrig ätit det), pölsa, isterband, blodpudding, sill, Kent, Zlatan, skogen, lingon, hjortron, potatis, paracetamol mot halsfluss, småsvagt kaffe, lite allmän socialdemokrati osv osv.
Men ändå. Alla har vuxit upp på olika platser och i olika familjer. Har olika föräldrar, olika erfarenheter från skolan, olika sätt att se på världen. Och olika sätt att uttrycka sig.
Om vi nu kommer till detta med språket, alltså hur man uttrycker sig, blir det lite extra intressant då jag undervisar i svenska här i Brasilien. Hur pratar man egentligen svenska? Jag har märkt att det inte är så solklart.
En sak som jag lärde mig (pinsamt) sent:
"- Vart är du?". Så har jag sagt hela mitt liv.
Felfelfel.
Det heter istället - "Var bor du?" "Vart" använder man bara för riktning.
"- Vart ska du?" exempelvis.
Jag tror att detta exempel kan vara lite norrländskt faktiskt. Har visst norrländskt påbrå, både på mammas och pappas sida. Hörde en annan människa här i São Paulo med norrländskt ursprung säga just "vart" när det skulle varit "var".
Okej. För er svenskar kanske det var självklart. Men jag har aldrig någonsin, under hela skolgången eller in på universitetet, hört någon säga att detta var fel.
En annan sak. "Dom." Nej. Fel. I alla fall i skriftspråk. "De" eller "dem" ska det vara. (de=they.... dem=them.... mitt sätt att hålla skillnad på dem) Detta är förvisso något man anat. Men hör och häpna. Aldrig har NÅGON rättat detta vad jag minns. Jag kan inte dra mig till minnes att någon tagit upp skillnaden mellan dessa ord. Inte ens på högskolenivå rättade man "dom". Jag tror att jag verkligen lärde mig att använde "de" och "dem" efter universitetet. Dom lärde mig ju inte hur man skulle säga så dom får väl skylla sig själva.
Och för att avsluta. Visste ni att det går att låsa gylfen? Jo. Lärde mig det från min fru för kanske två-tre år sedan. Om man viker ner den där lilla grejen som fungerar som ett fingerhandtag så hamnar den i ett låsläge och åker inte ner och gylfen förblir oöppnad. Grymt prakiskt. Synd att det inte står på byxornas brukanvisning.
Fast det kanske alla ni svenskar redan visste. (Det var ju trots allt två svenskamerikaner, Peter A. Aronsson och Gideon Sundbäck, som var med och utvecklade blixtlåset)
Visst finns det saker som binder oss svenskar samman såsom: lutfisk (ähum...har aldrig ätit det), pölsa, isterband, blodpudding, sill, Kent, Zlatan, skogen, lingon, hjortron, potatis, paracetamol mot halsfluss, småsvagt kaffe, lite allmän socialdemokrati osv osv.
Men ändå. Alla har vuxit upp på olika platser och i olika familjer. Har olika föräldrar, olika erfarenheter från skolan, olika sätt att se på världen. Och olika sätt att uttrycka sig.
Om vi nu kommer till detta med språket, alltså hur man uttrycker sig, blir det lite extra intressant då jag undervisar i svenska här i Brasilien. Hur pratar man egentligen svenska? Jag har märkt att det inte är så solklart.
En sak som jag lärde mig (pinsamt) sent:
"- Vart är du?". Så har jag sagt hela mitt liv.
Felfelfel.
Det heter istället - "Var bor du?" "Vart" använder man bara för riktning.
"- Vart ska du?" exempelvis.
Jag tror att detta exempel kan vara lite norrländskt faktiskt. Har visst norrländskt påbrå, både på mammas och pappas sida. Hörde en annan människa här i São Paulo med norrländskt ursprung säga just "vart" när det skulle varit "var".
Okej. För er svenskar kanske det var självklart. Men jag har aldrig någonsin, under hela skolgången eller in på universitetet, hört någon säga att detta var fel.
En annan sak. "Dom." Nej. Fel. I alla fall i skriftspråk. "De" eller "dem" ska det vara. (de=they.... dem=them.... mitt sätt att hålla skillnad på dem) Detta är förvisso något man anat. Men hör och häpna. Aldrig har NÅGON rättat detta vad jag minns. Jag kan inte dra mig till minnes att någon tagit upp skillnaden mellan dessa ord. Inte ens på högskolenivå rättade man "dom". Jag tror att jag verkligen lärde mig att använde "de" och "dem" efter universitetet. Dom lärde mig ju inte hur man skulle säga så dom får väl skylla sig själva.
Och för att avsluta. Visste ni att det går att låsa gylfen? Jo. Lärde mig det från min fru för kanske två-tre år sedan. Om man viker ner den där lilla grejen som fungerar som ett fingerhandtag så hamnar den i ett låsläge och åker inte ner och gylfen förblir oöppnad. Grymt prakiskt. Synd att det inte står på byxornas brukanvisning.
Fast det kanske alla ni svenskar redan visste. (Det var ju trots allt två svenskamerikaner, Peter A. Aronsson och Gideon Sundbäck, som var med och utvecklade blixtlåset)
lördag 10 oktober 2009
Att skynda till en besvikelse
Ja. Så är det ibland att hålla på Sverige i fotboll. Visst har det funnits segrar, triumfer rentav. Men inget VM-guld än. Och kanske aldrig. Usch. Svårt att tänka på.
När lektionen slutade 15 minuter tidigare idag på seminariet såg jag chansen att hinna se nästan hela andra halvlek.
Vad gör jag på vägen hem? Tar en genväg. Som blir en senväg så klart. Hur som helst kommer jag hem rätt så tidigt ändå. Slår på datorn (den gick inte på TV här, matchen mellan Sverige och Danmark alltså) och börjar febrilt leta efter en laglig sajt som visar matchen. Fotbollskanalen.se svek mig. Något ställe tog betalt. Det blev till sist www.sr.se. Gammal hederlig radiosport.
1-0 till Danmark.
Det är en ständig besvikelse att hålla på Sverige i fotboll.
Jag undrar om inte Sverige skulle behöva missa ett VM för att vakna till lite? Vi har nästan blivit bortskämda med att komma till VM och EM. Det behövs en generationsändring. Nåja. Det viktigaste är att de kommer till VM 2014 här i Brasilien. heheh
Sista kurvan hem gör jag en liten rackaromkörning och får lite dåligt samvete. Varför skynda sig så?
Det var det. Nu ska jag gå. Åker till svärföräldrarna.
Ska kolla på lite fotboll.
När lektionen slutade 15 minuter tidigare idag på seminariet såg jag chansen att hinna se nästan hela andra halvlek.
Vad gör jag på vägen hem? Tar en genväg. Som blir en senväg så klart. Hur som helst kommer jag hem rätt så tidigt ändå. Slår på datorn (den gick inte på TV här, matchen mellan Sverige och Danmark alltså) och börjar febrilt leta efter en laglig sajt som visar matchen. Fotbollskanalen.se svek mig. Något ställe tog betalt. Det blev till sist www.sr.se. Gammal hederlig radiosport.
1-0 till Danmark.
Det är en ständig besvikelse att hålla på Sverige i fotboll.
Jag undrar om inte Sverige skulle behöva missa ett VM för att vakna till lite? Vi har nästan blivit bortskämda med att komma till VM och EM. Det behövs en generationsändring. Nåja. Det viktigaste är att de kommer till VM 2014 här i Brasilien. heheh
Sista kurvan hem gör jag en liten rackaromkörning och får lite dåligt samvete. Varför skynda sig så?
Det var det. Nu ska jag gå. Åker till svärföräldrarna.
Ska kolla på lite fotboll.
torsdag 8 oktober 2009
Upp med händerna!
Plötsligt bryter en film fram på vardagens gråa duk. En motorcykelpolis dyker upp, just intill bilen – hastiga steg! hjälmen på! dragen pistol!
– “Levanta a mão um pouquinho!!!"
En 17-årig(?) kille på trottoaren, i kanske för nya kläder (gatustil!) för att bara vara en springpojke på något kontor i närheten, vänder sig om. Han ser förvånad ut. Lyfter inte händerna som polisens häftiga rop kräver. Polisen tvingar ner honom invid ett träd. En till polis kommer fram. Den första polisen ser ut att hitta något vid trädet medan 17-åringen hålls nere på marken. Kanske hade han slängt något där. Kanske är han springpojke för ett annat slags kontor.
Mer ser jag inte förrän rödljuset byter till grönt och trafikkön pressar mig vidare, bort från filmen, bort från verkligheten.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Det utspelar sig för typ två veckor sedan. Och mina spontana tankar, utan att försöka vara för djup:
Ingen kan säga sig förutbestämd att begå brott. Men det finns en kontext, en livshistoria, en bakgrund.
Vem är denne kille, eller andra i samma situation som han? Hur lever han? Vad tänker han? Vad vill han med livet? Och kanske ännu viktigare: Vem talar hans språk? Kan man kräva ansvar av en person innan man visat att just dennes verklighet är viktig? Förvisso är väl ändå alla är skyldiga att hålla lagen, oavsett hur långt ifrån "samhället" man känner att man lever. Men frågan är ändå om den killen fått en rättvis chans, blivit hörd, blivit tilltalad?
– “Levanta a mão um pouquinho!!!"
En 17-årig(?) kille på trottoaren, i kanske för nya kläder (gatustil!) för att bara vara en springpojke på något kontor i närheten, vänder sig om. Han ser förvånad ut. Lyfter inte händerna som polisens häftiga rop kräver. Polisen tvingar ner honom invid ett träd. En till polis kommer fram. Den första polisen ser ut att hitta något vid trädet medan 17-åringen hålls nere på marken. Kanske hade han slängt något där. Kanske är han springpojke för ett annat slags kontor.
Mer ser jag inte förrän rödljuset byter till grönt och trafikkön pressar mig vidare, bort från filmen, bort från verkligheten.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Det utspelar sig för typ två veckor sedan. Och mina spontana tankar, utan att försöka vara för djup:
Ingen kan säga sig förutbestämd att begå brott. Men det finns en kontext, en livshistoria, en bakgrund.
Vem är denne kille, eller andra i samma situation som han? Hur lever han? Vad tänker han? Vad vill han med livet? Och kanske ännu viktigare: Vem talar hans språk? Kan man kräva ansvar av en person innan man visat att just dennes verklighet är viktig? Förvisso är väl ändå alla är skyldiga att hålla lagen, oavsett hur långt ifrån "samhället" man känner att man lever. Men frågan är ändå om den killen fått en rättvis chans, blivit hörd, blivit tilltalad?
måndag 5 oktober 2009
Farliga mystiska tankar
Tillåt mig nu att gå över till en liten andlig reflektion. Det kommer att bli fina tankar. Mycket mystiska och annorlunda. Nästan farliga.
Har ni hört om när Jesus kom in i templet och härjade runt och kastade omkull bord och drev ut folk som sålde eller köpte saker där?
Då tänker någon kanske: “Ja, men det är ju rätt! Religionen ska inte vara en plats för kommersiella syften. Nej. Kyrkan ska vara en religiös plats, en plats för reflektion och högre tankar.”
Visst. Sant. Ut med pengagirigheten. Men frågan är vad det är som ska in?
Jesus sade så här till folket: "Mitt tempel ska vara ett ställe där man ber!"
Min misstanke är att vi vill vara lite småreligiösa, tänka fina tankar om träden, grenarna och en gud med ganska liten bokstav. Men vi vill inte egentligen be. Bön är en uttryckt längtan efter en Gud som existerar och som vill svara på bönen. Det finns en verklighet bakom orden.
Ska vi kolla vad som händer i templet när Jesus besöker det?
“På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem.”
Hoppsan. Det var inte illa. Tala om att det hände något när folk bad Jesus om nåt.
Där är bönens verklighet. Vi ber, Gud svarar, med större eller mindre mirakler. För den som bara vill att kyrkan bara ska vara en plats för fina egna tankar om "gud", eller kanske av förhöjd solidaritet, är Jesu närvaro i templet ett problem.
Då blir det tydligt vad detta med “religion” har blivit för många. "Religion" är bara ett tempel, som vi själva har byggt, en idé OM Gud. Men där Gud inte finns.
Att istället tro på Jesus innebär att Gud själv besöker templet. Det tycker jag verkar lite koolare.
Har ni hört om när Jesus kom in i templet och härjade runt och kastade omkull bord och drev ut folk som sålde eller köpte saker där?
Då tänker någon kanske: “Ja, men det är ju rätt! Religionen ska inte vara en plats för kommersiella syften. Nej. Kyrkan ska vara en religiös plats, en plats för reflektion och högre tankar.”
Visst. Sant. Ut med pengagirigheten. Men frågan är vad det är som ska in?
Jesus sade så här till folket: "Mitt tempel ska vara ett ställe där man ber!"
Min misstanke är att vi vill vara lite småreligiösa, tänka fina tankar om träden, grenarna och en gud med ganska liten bokstav. Men vi vill inte egentligen be. Bön är en uttryckt längtan efter en Gud som existerar och som vill svara på bönen. Det finns en verklighet bakom orden.
Ska vi kolla vad som händer i templet när Jesus besöker det?
“På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem.”
Hoppsan. Det var inte illa. Tala om att det hände något när folk bad Jesus om nåt.
Där är bönens verklighet. Vi ber, Gud svarar, med större eller mindre mirakler. För den som bara vill att kyrkan bara ska vara en plats för fina egna tankar om "gud", eller kanske av förhöjd solidaritet, är Jesu närvaro i templet ett problem.
Då blir det tydligt vad detta med “religion” har blivit för många. "Religion" är bara ett tempel, som vi själva har byggt, en idé OM Gud. Men där Gud inte finns.
Att istället tro på Jesus innebär att Gud själv besöker templet. Det tycker jag verkar lite koolare.
söndag 4 oktober 2009
Ronaldo - kyparen
En kypare mer lik än Ronaldo, fotbollspelaren, har vi aldrig sett i våra liv. Bordsgrannen anmärkte också på det! Hohoho! Restaurangen heter Tamariz, ligger i Santos, om ni vill bekräfta uppgiften.
Vi var till stranden under söndagen. En vädermiss men en bra dag. Regn, snett in under parasolen vi satt vid. En stund klarade vi där i småblåsten, sedan gav vi upp, irrade vi runt efter en restaurang, hittade en till slut (den ovan nämnde) och åt gott.
Fisk.
Vi var till stranden under söndagen. En vädermiss men en bra dag. Regn, snett in under parasolen vi satt vid. En stund klarade vi där i småblåsten, sedan gav vi upp, irrade vi runt efter en restaurang, hittade en till slut (den ovan nämnde) och åt gott.
Fisk.
OS till Rio!
Rio var det ja. OS kommer till Rio 2016, bara två år efter fotbolls-VM. Vann över Chicago, Madrid (fast Spanien igen? Barcelona var ju nyss eller?) och Toronto och någon till.
Ok. Stan är vacker. Strandstråken i alla fall. Favelorna som klättrar på bergstopparna också märkligt vackra.
Men. Jag tänkte mest på Lula. Presidenten. Och egentligen alla de andra från Brasiliens delegation (tex Paulo Coelho självhjälpsbokförfattaren) som var närvarande när vinnaren skulle presenteras. När beskedet kom jublades det så klart. Och gräts! Ja. Just det. Lula grät stort, av glädje så klart. Pelé var där. Grät också han.
Tänk om det var svenskar. Fredrik Reinfeldt storgråter och kysser sina kamrater i delegationen. Nej. Det händer liksom inte. Glatt kanske, men återhållsamt ska det vara.
torsdag 1 oktober 2009
Nästan
Igår promenerades det väldigt.
Tillsammans med min kamrat Simon begav vi oss, till fots, till São Paulo centrum. Det fanns ett mål. Vi gick mot målet.
Det var stängt. Strejk. Banken som driver turistverksamheten i Torre do Banespa hade bara öppet för skolklasser. Torre do Banespa är ett torn, eller rättare sagt ett höghus. Därifrån ser man typ hela São Paulo. Grym utsikt. Fotot ovan, i bloggnamnets bakgrund, är taget därifrån.
Alltså får vi återvända någon annan gång. Sådant är väl livet.
Det åts och dracks följande: 1 kaffe latte med kaka och pirog, 1 lunch med kyckling, ris och squash, 1 kaffe latte med fika till på ett ställe med "extrema bakelser".
med vänliga hälsningar
David
Tillsammans med min kamrat Simon begav vi oss, till fots, till São Paulo centrum. Det fanns ett mål. Vi gick mot målet.
Det var stängt. Strejk. Banken som driver turistverksamheten i Torre do Banespa hade bara öppet för skolklasser. Torre do Banespa är ett torn, eller rättare sagt ett höghus. Därifrån ser man typ hela São Paulo. Grym utsikt. Fotot ovan, i bloggnamnets bakgrund, är taget därifrån.
Alltså får vi återvända någon annan gång. Sådant är väl livet.
Det åts och dracks följande: 1 kaffe latte med kaka och pirog, 1 lunch med kyckling, ris och squash, 1 kaffe latte med fika till på ett ställe med "extrema bakelser".
med vänliga hälsningar
David
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
