Löv eller lov?

(Min mening är inte att förringa det lidande som döden innebär och den sorg människor bär. Det kan ju bli lite raljerande när man liksom rimmar som om döden vore en slags leksaksgubbe att skämta och leka med. Men sanningen återstår ju ändå att vi alla ska lämna det här livet nån gång...)

Det är sjukförsäkring, livsförsäkring, kattförsäkring

men det finns ingen dödsförsäkring

Döden kommer istället som en plötslig räkning

Det är som man kommer hem och liksom möts med en vräkning

Vi måste lämna både kropp och bil

och inköpet vi bar på, med Plopp och fil

då finns det inte längre något hopp om en deal

– bara en trött antilop och en tjock krockodil

Du kan va inne – en Stockholms-profil

den timmen blir du inte ens en Jokkmokk-stofil

Hans klocka respekterar ingen planeringskalender

den stund det piper i den signar du ner i hans händer

Mänskan är först frö – sen får vi se vad som händer

Vi måste först dö – sen gå till eviga länder

Vi blir: ett höstlöv i brinnande steniga gränder

Eller: vår röst hörs på himmelska heliga stränder

Är det sista för radikalt, alldeles för hårt? Jag vet inte. Jag försöker främst lyfta fram att det man är, det kommer man också bli, i livet efter detta, om än i förvandlad form. Ett frö säger ju ingenting om dess storhet, det träd det ska bli. Så är det ju också med oss. Om vi, många gånger bristfälligt och stundom med fel motiv ändå lever i Jesu efterföljelse, då kommer det trots allt att uppstå en fullkomlig människa ur all vår svaghet. Vi är svaga, vi dör, vi uppstår starka. Det är fröet inom oss som gör det: Guds frö.

           Och omvänt: den som inte har tagit emot Guds goda budskap, Jesu innerliga maning till omvändelse till Guds godhet, de som menar sig vara starka själva? Kommer inte de att vara ”starka” under livet och sedan dö, bara för att uppstå oändligt svaga? Det frö de sår är deras eget.

          Inte alla som inte tror skulle beteckna sig själva som ”starka” – tvärtom finns det ibland en större självinsikt i den egna svagheten utanför kyrkans väggar än innanför dem. Mer uppriktighet ofta i barstolen än i kyrkbänken. Detta är viktigt att betona och gör att en kristen människa inte på något sätt kan döma andra människor. Vi delar ju alla den mänskliga skörheten. Det jag talar om mer är istället det medvetna förkastandet av Guds godhet – den stolta starkheten, den ilskna självständigheten.

          Vad blir det för något träd när man sår ett sådant frö?