Jag tvivlar ibland. Inte kanske främst på Guds existens – den är på något sätt nedlagd i mig. Jag tvivlar stundom på Guds godhet och vilja att hjälpa. Det händer exempelvis att jag önskar innerligt att det ska bli på ett visst sätt och också ber till Gud att det ska hända, bara för att ganska frustrerat se att det inte blev så.
Vid det här laget borde jag kanske lärt mig att lita på Guds godhet, förstå att även om det inte blir just som jag önskat så blir det bra till slut ändå. Någonstans vet jag att det är så – ibland tror jag verkligen på det. Detta kanske till och med rentav kan betecknas som synd – inte att tvivel i sig är synd – men att jag liksom inte vågar lita riktigt. Tillit är ju en förutsättning för relationer.
Ändå kanske man inte ska skämmas för mycket. Jag har gått igenom vissa tvivelperioder när det gäller konkreta läror i kristen tro – till exempel treenigheten eller Bibeln som Guds Ord – och jag tror att jag inte är så ensam om det. Faktiskt är nog en alltför övertygad tro ibland ett förklätt tvivel – ett sätt att gömma sina oroade frågor under en stadig yta. På så sätt kan tvivlet ironiskt nog vara en väg till en djupare tro, en som är på riktigt. Är det sant så är det sant och då håller det också mot vilka vågor som helst som väller in från tvivlens hav. Jag tycker mig också ha sett att de flesta av mina undringar liksom stillnar efter ett tag och så småningom ersätts med något som ändå måste kallas för tro, en vila.
Nu är detta inte heller ett försvar för tvivlet. Tvivlet kan ha sin grund i felaktig motiv i mitt inre, att jag drivs av att sätta mig själv i centrum av jordklotet. Hur ska ni kunna tro som söker ära från varandra, sade Jesus vid ett tillfälle. Tro och tvivla inte, vid ett annat.
Det typet av tvivel är inte något gott. Det tvivel jag talar om är det som dyker upp speciellt när det liksom inte går ihop, när tron inte verkar funka.
Och då kan tron vara så här:
jätteliten. Och kanske är det då, ibland, dags att, inte först och främst kämpa, utan vila. Jag bara låter min lilla tro vara, gömd i mig, utan att ge mig i strid med de värsta av tvivlets höga murar.
På natten lyser månen (ibland – när den inte är täckt av moln eller av jorden). Tänk att det finns ett till ljus i himlen för oss. Nästan som solen. Det är en sak att det “råkade” bli så att just vår planet fick en stjärna på just lagom avstånd för att vi inte skulle varken brännas upp eller frysa ihop – det finns väl kanske fler exempel på liknande, relativt gynsamma förhållande någonstans i universum. Men att vi fick en himlakropp just ovanför oss, stor och fin, som kan lysa upp den mörkaste natt som den bästa strålkastare – det kan väl ändå inte klassas som något annat än ett bevis om Guds stora omsorg om människan.
Ibland blir tron på Gud som månen. Det är natt, dagens ljus är borta med drömmar och illusioner som kanske verkat gått i kras. Men månen bara finns där, som ett tyst bevis på att Gud finns ändå, på att solen lyser.
Att lära känna nattens tro är kanske också en viktig del av vägen?
