Inga kommentarer

Ställde in att man inte skulle kunna kommentera om man var anonym för jag tänkte mig att det skulle vara lite trevligare om man visste vem som tyckte till, men det innebär ju att man måste ha vissa konton (ex google) vilket kanske bara de som bloggar har. Alltså: avinställt.

Hur som helst.

I övrigt snackar man om presidentvalet i höst och Lulas försök att få till ett avtal med Iran om kärnvapen. Och fotboll så klart. VM. Nedräkning! Brasilien har landat och tränar på plats i Sydafrika.

Sitter också med ett arbete som handlar om enhet (och splittring) i kyrkan. Och ser fram emot att åka iväg och luncha med svärfar i centrum.

Löv eller lov?

(Min mening är inte att förringa det lidande som döden innebär och den sorg människor bär. Det kan ju bli lite raljerande när man liksom rimmar som om döden vore en slags leksaksgubbe att skämta och leka med. Men sanningen återstår ju ändå att vi alla ska lämna det här livet nån gång...)

Det är sjukförsäkring, livsförsäkring, kattförsäkring

men det finns ingen dödsförsäkring

Döden kommer istället som en plötslig räkning

Det är som man kommer hem och liksom möts med en vräkning

Vi måste lämna både kropp och bil

och inköpet vi bar på, med Plopp och fil

då finns det inte längre något hopp om en deal

– bara en trött antilop och en tjock krockodil

Du kan va inne – en Stockholms-profil

den timmen blir du inte ens en Jokkmokk-stofil

Hans klocka respekterar ingen planeringskalender

den stund det piper i den signar du ner i hans händer

Mänskan är först frö – sen får vi se vad som händer

Vi måste först dö – sen gå till eviga länder

Vi blir: ett höstlöv i brinnande steniga gränder

Eller: vår röst hörs på himmelska heliga stränder

Möte med Skam

”Han sade, att det var något ynkligt, lågt och tarvligt för en man att befatta sig med religionen. Han sade, att ett känsligt samvete var något omanligt och att om en människa så vakade över sina ord och sitt handlingssätt, att hon därmed berövade sig själv den omskrutna frihet, som tidens djärva andar ha vant sig vid, så gjorde hon sig till åtlöje i sin egen tid. Han framhöll även att endast ett fåtal av de mäktiga, rika och visa delade mina åsikter. Och ingen av dem hade kommit därhän, förrän de hade låtit övertala sig att bli dårar och av frivillig dårskap satt allt på spel för att vinna något, ingen vet vad.” (sid 129).

           Är inte egentligen tron bara ett humbug, ett spel för gallerierna, ett lurendrejeri för svaga människor?

Och vidare, nåt liknande

Utan pretentioner.

Vi tänker: "Aldrig nånsin ska vi ramla

aldrig ska vi stappla, eller bli gamla

Aldrig ska vi behöva samlas till de andra

de som inte längre andas 

För vi står stadigt nu, vi har nya skor

och händerna i våra fickor"

Men sanningen är att vi människor är tändstickor med fem sprickor

som hänger över klippor

en klick smör under solen

en gestikulerande regissör med kvicksand under stolen

ett ögonblick under himlen

ett ansikte som flimrar till en gång i vimlet

vi vinner lätt men förlorar lättare

det kan ju bekräftas av historieberättaren:

Alexander den Store såg ut att trygga

hela världen, men han dog av en usel mygga

Vi ropar: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!

Och om det är byggt så har det sprickor,

Vi behöver bygga med bättre brickor...

Asfalt! Asfalt! 2

Människan är bräcklig. På flera punkter. Dels ekonomiskt och materiellt. Dels kroppsligt. Det är motsägelsefullt att vi står och skryter med full hals om något, när vi i nästa stund kan halka och hamna i rullstol. Men människan är också socialt bräcklig. Kanske mest bräckligast där. Vi går sönder på insidan. Lätt. Ett ord och vi skadas för livet, en kris i relationen och en avgrund tycks öppnas under oss. 

                                                                      ~ ~ ~

Vi känner oss trygga på ett äppelskal/

som är välvt runt ett jättehav av eld och svavel/

Vi är lite kött runt ett vitt skelett/

som verkar stå stadigt men slinter lätt/

Det räcker med en vinterfläck/

Så ligger vi med ben som ser ut som de inte är släkt/

Avståndet mellan en familjefar/

och en uteliggare är ett fem minuters samtal/

en kris och vårt liv går sönder/

och vi får leta våra rötter på gatan som efter franska bönder/

ett ord och familjefotot rivs i bitar/

och drivs ut på ett ishav utan slut/

varken kort på familjen eller kort på banken/

ger någon immunitet mot portgångsstanken/

Så du har livet i dina egna händer?/

Men hur blir det om de förlorar den kraft de använder?/

Vi säger: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/

Och om det är byggt så har det sprickor/

Behöver vi börja bygga vår trygghet med bättre brickor?/

Brasiliens trupp till VM

Igår presenterades förbundskapten Dungas trupp till fotbolls-VM. Det var i stort sett bara namn som han kallat en längre tid till landslagsmatcher. Ett lag som spelar väl ihop. Dock ingen Ronaldinho, eller Adriano. Ej heller Pato, och framförallt ingen Neymar och Ganso från Santos som hela Brasilien krävde. 

En mindre överraskning fanns dock. 31-årige Grafite (betyder "pennstift")  var det väl ingen som förväntade sig. 4:e anfallare, men ändå. Och killen vann också tyska skytteligan i år. Kan bli ett "hemligt" vapen i Sydafrika?

Asfalt! Asfalt!

Igår samtalade jag lite med en av mina elever. Han arbetar på ett svenskt företag. Han berättade att det företag han arbetar på troligtvis kommer lägga ner sin fabrik i Sverige. "Det ser riktigt illa ut i Sverige", sa han. 

Okej. Saker och ting kan vändas. Sverige kanske hittar vägar ut ur krisen. Det får man väl hoppas. Fast det är tveksamt om det kommer att bli så lätt framöver att leva i Sverige som det varit de senaste 30 åren. Frågan är om vi inte har blivit för vana vid att allt är bra, vid att vi har överflöd. Man ska kanske undvika domedagstonerna, men det kan nog komma ganska svåra tider i Sverige. 

Och i detta; vår envisa strävan att med hjälp av saker glömma bort död och evighet:

"Asfalt! Asfalt!" 

Vi känner oss trygga i en kinesisk bil/

som har varit svensk, så vi reser kilometer och mil/

trygga som det bara fanns våran egen fil/

men vilken bil har nånsin gett nån evigt liv?/

Med teknologi så kör vi rakt och rätt/

men hjärtat vi bär på skakar lätt/

Det kan vara det senaste Nasa släppt/

men mot evigheten är det bara ett Vasa-skepp/

Det kan se bra ut, ha alla tecken på att det ska hålla länge/

men när det drar ut räcker det med en koll och det kränger/

Ingen förkortning skyddar mot det vi springer från/

ingen krockkudde skyddar mot hugget inifrån/

ingen försäkring eller trygghetsregel/

är mycket mer än ett snyggt namn på ett myggmedel/

när smärtan snärtar till som en bambusvans:/

vi åker resten av vägen inne i en …./

Vi tänker: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/

Och om det är byggt så har det sprickor/

Behöver vi bygga vår trygghet med bättre brickor?/

Dia das Mães

Mors dag alltså. Igår firades den här i Brasilien. Det blev givetvis besök hos min kära svärmor, med tillhörande bauta-lunch och skratt. Finfint. Efterrätterna - min fru gjorde två - var inte dumma de heller.

Kall hög luft. Snabba moln. Hösten är här. Härligt.

Värdetransporten

Mittemot oss ligger Fórum Ministro Jarbas Nobre, en federal domstol där brott som droghandel och smuggling döms. Någon gång har jag sett hur en åtalad levereras till rättegång, med full säkerhet. 

Värdetransporten

Där kommer världens värdetransport/

Men vad är det för nåt som bärs i dess fort?/

Är det ädlaste stenar nåns kärlek har fått?/

Eller drottningens krona på väg till sitt slott?/

Är det skatter och guld i härliga mått?/

Eller statskassan full som får färdas så flått?/

Ja, vad är det för nåt som nu kräver eskort,/

med bistra miner och gevären i topp,/

pansar och glas mot väder och skott?/

När ska då målet för vägen bli nått?/

Men i en backe, där blir det stopp!/

en sväng till vänster slutar tvärt dess lopp/

inför en domstols förfärliga kropp/

dörrarna till värdetransporten går opp/

- Ut kommer skatten,/

med blicken mot backen och händerna knutna bakom nacken/

det är en mänska som va ute om natten/

och så kom nån mellan honom och det han skulle ha fatt i/

Det var han som ”satt vid ratten”/

ändå är hans liv mer värt än sista droppen vatten/

Vad är det vi tycker är värdefullt?

Bara det som är särdeles ärofullt?

Människan är värd mer än världen full,

- även om vi bär på skuld är vi guld

2 maj

Helgen blev skön och lugn om än med lite spring imorse. Svärföräldrarna skulle ta emot en grupp från kyrkan och speciellt Vivi var med och förberedde tillsammans med dem för detta. Vi åkte hem ganska tidigt och såg nu på eftermiddagen Santos vinna delskapsmästerskapsfinalen mot Santo André med 2-3. Alltså. De vann fast de förlorade. Första matchen blev 3-2 tror jag och med bättre serieresultat fick de så med sig titeln trots att de inte vann idag. Fast det satt hårt inne. Smådoldisarna från Santo André i utkanten av São Paulo, och som förresten är svärfars födelseort, bjöd på hårt motstånd. Stolpskott i sista minuterna. Äsch. Vi höll helt klart på Santo André.