Bildfaktorn

I en tid utan mysterium/

gör vi det på TV som görs på WC/

det som borde viskas vänner emellan hörs på CD/

vi finns på bild när vi körs till BB/

Så vi föds till skådespelare,/

levande som reklampelare - men åtminstone har vi ett leende,/

ett utseende, en bild, ett Klick!/

du blir till när du kommer intill en blixt/

Slappna inte av! Det finns alltid nån blick/

att anpassa sig för, så spela normal eller konstig/

På scen kan man aldrig hamna för tidigt/

så det gäller att lära sig går fram på den smidigt/

somligt lär man sig långsamt/

men och vara någon annan än den man är kommer enormt snabbt/

så klamra dig fast vid en image, typ vad som helst/

glöm din mänsklighet, dröm din identitet/

skryt till exempel så att du kan framstå som stolt/

eller framhäv hur du liksom ”minsann är som folk”/

framstå som klok eller anses som tok/

bara du anses som nåt/

Men och va´ obemärkt? Det har man skogen till!/

vi bor i städer, där behövs nog en bild/

så vi kan ses mot grått/

men vi passar bäst i en fiktiv värld nånstans med vårt ansiktes blått/

Foton är fantastiska. Barndomsbilder? Underbart. Och tänk att kunna se sin son/dotter på ultraljud i magen!

Jag skriver om något helt annat. Bortom bildens skönhet, som vi givetvis uppskattar, finns dess makt.

Brasiliens nya landslag

Kraven på landslaget är lite väl höga kanske. Att inte vinna VM är ett fiasko. Och när "fiaskot" väl är ett faktum kommer teorierna: förbundskapten kallade inte rätt spelare, träningarna var för öppna, spelet var för defensivt etc etc. Nu har man löst detta smidigt genom att kalla en ny förbundskapten, Mano Menezes, från superpopulärlaget Corinthians, och dessutom ta in i stort sett samtliga spelare som förre förbunskaptenen "borde" ha kallat till VM. Dessa är i huvudsak anfallarna Neymar, Pato och Ganso. Första träningslandskampen igår mot USA tycktes bekräfta att valet var rätt. Total uklassning. 2-0. Kunde varit 5-0. Återstår dock att se om dessa spelare håller måttet mot svårare landslag. Något säger mig dock att de kommer klara sig rätt bra mot vem som helst. Ganso påminner lite om Zlatan tycker jag. Grymma dribblingar, extrema passningar och justa snabba avslut. Och sedan är det också något i hållningen. Den där raka ryggen och det höga huvudet tror jag.  

I övrigt: svågern med fru på besök från Curitiba (södra delarna av landet). 

The Storm

Fick igår en Amazon-leverans. En bok och så Fernando Ortegas The Storm. Äntligen. Introduceras för honom av min vän Vincent för några år sedan. Sedan dess så har Fernando varit en rätt trogen följeslagare hemma och speciellt i bilen, även om vi bara haft två skivor (tre nu). Har velat köpa The Storm länge. Sångerna är lite som att vara ensam och tröstad på samma gång, om jag nu ska försöka vara lite djup. Någon gång drar det över kanske åt country-hållet men annars är det riktigt fina grejer.

Fernando sjunger lika naturligt sin kärlek till fru och till vänner som till Gud. Och det är väl egentligen samma sak? Inte att fru, vänner och Gud är samma personer, men att kärleken är samma alltså. Så blir det en musik för livet och inte så krävande som en del 100% kyrklig musik kan vara stundom. Det andliga blir naturligt. Och så har han, kanske just på grund av detta, också skrivit mycket bra lovsånger, exempelvis Sing to Jesus som ju finns översatt till svenska. Det bästa jag hört i lovsångsväg och ett exempel på hur sången i kyrkan (och texterna!) skulle kunna låta idag.

Och det finns anledning att sjunga till Han som är: Keeper of all the stars/Friend of the poorest hearts (rimmet förresten!)

ur Lord of Eternity på Breaking of the Dawn

Skalden

En ung man som bestämt sig: han skulle bli skald/

svårare var det med skulden i skallen/

han rimmade munnen varm/

så när han nått fram, kunde han inte låta bli och tänka: Varför va´ kullen så kall?/

Killen har skills, ändå undrade han/

vem han var där han stod och såg ut över hundrade man/

Underlägsen men skrytsam,/

ville ha många omkring sig på vägen, ändå var han utanför och ensam/

Hans frihet? - en Kumlaanstalt/

om dagen, ett stjärnskott, om natten, jagad av hundskall/

du skulle kunna kalla det falskhet/

och det är det ju för Den som allt vet. Men ikväll är det fullsatt!/

och han är beredd och gå runt allt för att äga beundran,/

så strunt sam, ingen dum tanke skulle stjäla hans stunds glam/

Så står han på scen och tuggar på en guldmedalj/

fast den blir rätt bitter i både mun och i svalg/

för guld när man väger lätt blir en rätt tung metall/

han har vunnit ett namn men försummat sitt kall/

Han har nyss stått och dundrat med full hals/

nu står han inför universums stjärnor som en stum man/

ordlös inför evigheten och i smurfgestalt/

måste han överge det evangelium han tidigare förkunnat/

han måste byta skryt mot förundran/

när han ser ett Lejon stiga ner från himlen och bli till ett lugnt Lamm/

Tar det en sekund alls?/

Innan han står med bara några ord: ”Ge mig Ditt guld och Din kamp!/

Jag lämnar mitt hem, låt mig få vinna min Guds land!/

Din kärlek har övervunnit både min framgång och fruktan!”/

-

Det som sägs snyggt men saknar grund har mumlats/

det beror på att själva källan bakom har grumlats/

det kan ha flyt och välla fram väldigt övertygande/

men det är inte vatten mot törst, utan dunkelt slam/

Och att satsa på att vinna är väl en rätt sund sats/

men att vinna en kulle utan glädje är väl i så fall en rätt skum skatt?/