Jordbävningen i Chile

Tusentals människor har förlorat sina hem och hundratals sina liv. En stor tragedi (även om Haiti var mycket större i liv mätt).

Här i Brasilien kändes faktiskt jordbävningen av på många håll, även om landet ligger mitt på en sådan där jordplatta och inte är direkt grannland med Chile. Lustigt nog visade de på nyheterna igår ett grannhus till vårt som ligger på Avenida Paulista, en 150 meter bort från oss kanske. Där hade boende känt av skakningar under gryningen, och också på andra platser här i området och runt om i staden. Vi själva kände inget men det är möjligt att det skakade något när vi sov.

Det verkar dock inte finnas några större risker att landet skulle råka ut för någon större jordbävning just på grund av nämna position över jordplattan och inte i "skarven" mellan två som är fallet med Chile.

I övrigt kan nämnas att Colombias president Uribe som tur var troligtvis inte kommer att sitta ett tredje mandat (förbjudet i grundlagen). Han fick något slags lagförslag nedröstat vilket innebär att landet föregår med gott exempel i en region där ledare som "vill folket väl" gärna vill sitta kvar så länge som möjligt.
Dock får man väl hoppas att efterträdaren blir en vis person som inte drar igång en ännu större konflikt med Hugo Chavez Venezuela, ej heller allierar sig med honom för att bekämpa den enligt honom onda omvärlden (egentligen bara USA, stater som Iran och Vitryssland är tvärtom på de godas sida).

"Kärlek är uppror!"

Så stod det på en vägg i en stad i ett land en gång. Ditmålat av någon för att visa: "Något är fel i det samhälle vi lever i! Något måste förändras! Och vägen dit är uppror!"

Är det sant?

Det finns inom subkulturerna en reaktion mot det etablerade samhället. Detta tar sig inte sällan i uttryck i att man vill chockera eller ironisera över rådande värderingar och moraluppfattningar. Det som anses fel gör man, det som anses fult säger man. Ska det vara ordning skapar man kaos. Ska man inte säga ett visst ord säger man det.

Men vad är det man reagerar mot? Är det värderingarna i sig? Nej. Jag tror att det är bruket av dem som man upplever som hycklande. Man tror inte på vad samhället säger därför att det inte stämmer överens med vad samhället gör. Det är ett brist på förtroende, möjligtvis främst mot vuxengenerationen. Man tror inte på vad samhället säger för att man kanske inte riktigt tror på vad farsan eller morsan säger.

Talet om ”kärlek” exempelvis, såsom det förmedlas i Hollywood-filmerna och i popmusiken, känns påhittat, överdrivet och töntigt. Det stämmer inte med verkligheten. Istället blir då mitt tal om relationer fyllt av råhet och fräckhet. Jag tror inte på det ”vackra” såsom det framställs i den etablerade kulturen, så i stället talar jag om det fula, för det känns mer på riktigt, mer äkta.

Den här upprorskänslan kan givetvis ta sig flera uttryck. Det måste inte vara den ironiska reaktion jag beskriver ovan. Några hittar exempelvis ett politiskt eller etiskt engagemang som de drivs av, vilket ju är värt all heder. Men det jag intresserar mig mest för här är upproret för upprorets skull. ”Uppror är kärlek”, som det hette i väggbudskapet.

~ ~ ~

Nu finns också en annan linje i subkulturerna: den "goda". Inom hip-hoppen till exempel är det en hel del artister som vill tillhöra den inriktningen. De går emot ytlig rap-kultur, menar istället att man måste söka någon form av upplysning. Tal om medvetenhet, positivitet, rötter, rättfärdighet och gudomlighet är inte ovanligt. Man ska vårda naturen och vara fredlig, tänka på de fattiga och vara ödmjuk. Dessutom är det inte fel om man är lite lagom spirituell.

Detta är väl ändå en bättre reaktion?

Ja. Rent ytligt så får man ändå säga det. Ett land mår ju bättre av fred än krig. Ett samhälle mår bättre av lugn än kaos. Ett samtal funkar bättre med uppriktighet och vänlighet än ironi och sarkasm.

Fast egentligen är det samma fel bakom båda.

Den som i besvikelse (eller kanske bara i uttråkning!) gör uppror mot samhället genom att göra och säga det som chockar har självtillräckligheten som grundattityd: ”Jag klarar mig själv! Jag behöver inte er andra! Ni får klara er själva! Det är mitt uppror som är viktigt! Ni har felat mot mig och nu gör jag som jag vill!”

Och den som vill vara god säger faktiskt samma sak, fast på ett lite svårupptäckligare sätt. ”Jag klarar mig själv! Jag kan vara god! Jag är god redan! Jag behöver ingen annan för att vara god!”

~ ~ ~

För ett tag sedan såg jag ett band som i ett sammanhang sjöng en låt ungefär med refrängen: ”Något måste gå sönder. Något djupt inom mig måste gå sönder” (någon kanske vet vilken låt det handlar om och kan texten mer exakt?). Jag tror inte artisterna var troende. Men jag tror däremot att de anat något avgörande.

Uppror är i sig inte kärlek. Men kärlek innebär uppror. Mot det som är uttalat elakt i mitt beteende och som blir till förstörelse i mitt liv och andras. Men också lika mycket mot det som vill vara förmer än andra, den självpåklistrade godheten.

Människan behöver inte göra uppror för upprorets skull. Ej heller vara snäll och god för att hon ”borde”. Människan behöver den djupa självinsikten som ställer henne på bar backe, den plats där hon inser att hon behöver.

Människan behöver, som sången löd, "gå sönder". Därefter kan något nytt byggas upp. En ny människa, som varken behöver göra uppror för att finna sig själv, eller framstå som god för att känna att hon är någon.

Och då är det ironiskt nog tvärtom. Den som är ”upprorisk” är på ett sätt närmare sanningen än den som menar sig söka den. Den som redan är sönder, som liksom lever i söndringen, i ett liv där det för det mesta är kaos, har lättare att till slut inse det som gäller för alla människor: vi behöver någon annan. Ja. Vi behöver Någon Annan.

~ ~ ~

Och därför gick också Han till de prostituerade, till tjuvarna, till brottslingarna, till syndarna, till de besvikna, till de arga, till de upproriska. Han visste att där skulle hans budskap falla i god jord. Inte i hjärtan som redan tyckte sig vara goda, utan i hjärtan som lärt känna båda brustenheten i sig själva och i andra.

Jag vet inte

...vad jag ska skriva. Men det är ju alltid en början åtminstone.

I helgen var det full fart. Mina studier, teologi, drog igång igen. Intressant med nya ämnen och nya lärare. Ser fram emot fortsättningen. Dessutom hade vi ett möte med biståndsorganisationen vi arbetar lite för. Det tog väl i stort sett hela söndagen så nu är vi tillbaka i vardagsveckan typ utan att ha haft en "riktig" helg.

Men man ska inte klaga. Vi har i alla fall tur med vädret så att säga. 30 plus sedan flera veckor tillbaka. Sitter med en fläkt på som luftar fint kring fötter och ben. Hörde igår om snön i Sverige. Icke avundsjuk. Visst längtar man dit ibland, men med sådant väder kan man lättare hålla tillbaka känslorna.

Och dessutom hade vi en del av det bästa från Sverige här i helgen - utan kylan. Till lunch igår: potatis, köttbullar, gräddsås, lingonsylt (och mjölk såklart att dricka).

Och efterrätten? Blåbärspaj med marsanssås. (Man hittar faktiskt blåbär här då och då - de andra ingredienserna såsom lingonsylt och marsansås får man importera)

vi hörs

Tillbaka efter karnevalen

Det blev mycket lite samba. Däremot en hel del gymnastik. Vi gick och sprang och svettades. Skönt att röra på sig lite också när man är ledig och inte bara ligga och dega.

Juicerna var en succe. De kanske varierade något smakväg (apelsin+aubergine exempelvis) men andra, såsom gurka+mynta, var riktiga överraskningar. Dessutom lade de en solid grund i magen så man inte blev så där småhungrig och sugen på fika och godis hela tiden som annars.

Corinthiano, hunden, var klappsjuk som vanligt, men småsmutsig som han är efter att springa runt på gården, fick han nöja sig med att bli klappad med sandalerna. Dock inget han klagade på.

Nu är vi tillbaka och ska arbeta som vanligt. Ikväll har jag lektion. Har tänkt visa en dokumentär om Sverige för eleverna. Bra. Tiden går, och de tycker det är intressant.

Inget visare än så hade jag att säga. Nyponsoppa ska jag äta nu.

Karneval!

Imorgon åker vi bort över karnevalen. Den börjar på måndag och går till onsdag förmiddag. Ledigt i hela landet. För en del är karnevalen samba och fest såklart, men en hel del, som vi, passar på och åker bort och bara är lediga. Ska bli skönt. Får dansa samba med hunden Corinthiano kanske? Han som bor ute på landet i mina svärföräldrars hus alltså.

Eller bara dricka jos. (ja, så kan det också stavas har jag läst...känns svenskare än juice) Vi har köpt en hel del frukt och grönsaker och tänkt oss på en slags reningskur med drycker mot högt kolesterol, hudproblem, håret och trötthet (finns även en för god sömn - passionsfrukt, äpple och päron). Hehe. Om inte annat är det grymt gött med fräsch juice. Jos.

Fast det finns nog ingen av dem som lär en dansa samba. Återstår dock att se.

Och om sången...

Det finns en sång som är ren, som den låg orörd,
men inte är "förnäm" – den är blodröd,
Det är sången om en kärlek som dog för,
att himlamelodin inte skulle förbli ohörd
Och det frö som då dog gav god skörd
ett ensamt rop blev till en stor kör,
Bland människor med enkel släkt eller av god börd
lämnar dess ord inte nåt hjärta ostört,
-Så sjung den sången som en tok gör!
utan att bry dig om vad den som är “klok” gör!
Den sången kan inte pluggas som en bok görs,
ingen skola lär ut den, det är den för stor för
Dess hemlighet finns inga ord för,
Hur skulle då dess melodi kunna bli bokförd?
Nej, dess toner behöver man tron för,
den föds i ett hjärta, å inte i provrör
- Och om du avfärdas som en stor nörd,
för att du inte talar om inne-ting, utan om nåt oerhört
Och om din stämma på jorden är skör,
låt din tröst få bli: din röst ska bli en stor kör!