Staden: Rio de Janeiro

Foto: Silvia Izquierdo/Scanpix

Även svensk media har uppmärksamhet stormningen av två slumområden, favelor, i Rio de Janeiro. För första gången medverkade militären i en sådan satsning och tillsammans med olika polisstyrkor intog man favelorna Vila Cruzeiro och Alemão, med pansarvagnar och understöd från helikoptrar. TV visade hur hundratals kriminella flydde desperat från en favela till en annan, under beskjutning från polisen. Som vore det ett krig hissades Brasilianska flaggan över området efter genomförd operation. Och polisens flagga. 

Framgång?

Under en dags operationer i Alemão, det andra området att intas, hittade man uppemot 40 ton narkotika. Bara på ett slumområde. Det var mer än vad som beslagtogs under 2009 i hela Rio de Janeiros delstat! Runt 300 bestulna motorcyklar raddades upp av polisen inför kamerorna, förutom stora mängder tunga vapen och ammunition. Imponerande resultat. Och befolkningen verkar lättad. En maffia som förtryckt hela samhället är borta. Tackkort från barn strömmade in och lästes upp i TV. Man kan andas ut. Det finns liv igen. 

Har det onda försvunnit? Från myndigheternas sida anstränger man sig om att visa det. De "dåliga elementen", det vill säga, knarklangarna, är borta. Det goda har vunnit.

Nu är det känt att brottsligheten i Rio fungerar med hjälp och stöd av korrumperade poliser. Ingen större förändring kommer att ske förrän man också rensar upp i de interna leden. 

Och i allt detta. Är ondska en människa? Jag förnekar inte att ondska verkar genom en brottsling – befolkningens skräckberättelser i Rio bekräfter detta med all tydlighet – men vi gör det alldeles för lätt för oss om vi kastar över allt mörker på en viss typ människor. 

Dessa människor, som levde i lyx bland sina fattiga medbröder i favelan, drogkungarna, dessa som blev mäktiga genom ondskan, de är älskade. Det bär på skuld men är älskade.

Den som skriker "mördare" åt en brottsling

bär själv på samma skuld - men inte kroppsligt

För om det bara stannade vid vad vi tyckte!

- men i nästa stund mördar vi vår granne med ett rykte

Så vårt guld är blodfärgat,

vare sig vi bor på Österåker eller i Godsverige

för om total rättvisa ska skipas

undrar jag hur många av oss som inte skulle gripas?

Så världens räddning är inte rättvisa – fast vi ska få den med

Världens räddning stavas f ö r l å t e l s e

Vad är det vi tycker är värdefullt?

Bara det som är särdeles ärofullt?

Människan är värd mer än världen full,

- även om vi bär på skuld är vi guld