Asfalt! Asfalt! 2

Människan är bräcklig. På flera punkter. Dels ekonomiskt och materiellt. Dels kroppsligt. Det är motsägelsefullt att vi står och skryter med full hals om något, när vi i nästa stund kan halka och hamna i rullstol. Men människan är också socialt bräcklig. Kanske mest bräckligast där. Vi går sönder på insidan. Lätt. Ett ord och vi skadas för livet, en kris i relationen och en avgrund tycks öppnas under oss. 

                                                                      ~ ~ ~

Vi känner oss trygga på ett äppelskal/

som är välvt runt ett jättehav av eld och svavel/

Vi är lite kött runt ett vitt skelett/

som verkar stå stadigt men slinter lätt/

Det räcker med en vinterfläck/

Så ligger vi med ben som ser ut som de inte är släkt/

Avståndet mellan en familjefar/

och en uteliggare är ett fem minuters samtal/

en kris och vårt liv går sönder/

och vi får leta våra rötter på gatan som efter franska bönder/

ett ord och familjefotot rivs i bitar/

och drivs ut på ett ishav utan slut/

varken kort på familjen eller kort på banken/

ger någon immunitet mot portgångsstanken/

Så du har livet i dina egna händer?/

Men hur blir det om de förlorar den kraft de använder?/

Vi säger: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/

Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/

Och om det är byggt så har det sprickor/

Behöver vi börja bygga vår trygghet med bättre brickor?/