The cold swedish winter is just outside

Aldrig har den varit så sant som nu, texten som stod på en killes t-shirt på en restaurang jag lunchade på. The cold swedish winter is just outside. Jag tyckte den var lite lustig så klart. Just den svenska vintern! Dessutom en stekhet dag.

Ikväll åker vi till det fjällhöga nord för första gången på 3 1/2 år. Okej. Egentligen inte så jättemycket. Många har lämnat Sverige för att aldrig mer komma tillbaka. Ändå är det ganska lång tid när man (ännu) inte känner att man vill räkna sig bland en av dessa som migrerade för evigt. (Men strax ska man migrera ändå. Fast mycket längre!)

Ska bli spännande att se Sverige igen. Hur är det? Mycket annorlunda? Hur är folk? Hur är man själv?

Tidstecken

Tiden har satt sin uppslukande käft till verkligheten, tuggat upp både året som gått och tingen som hörde till det. Tecken i mitt liv på att det här året snart är över:

Tidstecken 1: "My adidas" Lägg märke till det grymma bulldogleendet.




















Tidstecken 2. "Kalender 2009 med bortsliten rygg." (Vad innehöll den?)

Bland svingade biblar och handväskor

Igår åt vi lunch på centrum med jobbet. Innan maten var det dock avsatt tid för en liten city-tour och vi promenerade runt i São Paulos kakafoniska centrum. Bland annat blev det ett kort besök på BOVESPA, Brasiliens börs. En börs som går på helfart med typ 80% tillväxt i år. Vad det nu innebär.

Vid besöket på stortorget, Praca da Sé, möts vi av en pittoresk scen. En av torgets gatupredikanter - de brukar stå där vid lunchtid, någon gång har jag stannat och lyssnat, ibland har det varit ganska bra - var i full färd med att skrika om en "djävulens dotter". Av kontexten att döma var det en prostituerad predikantens eldiga ord handlade om. Dock stod han inte oemotsagd. I fyrkanten, uppritad med krita och inom vilken predikanterna brukar stå, fanns, förutom den uppeldade predikanten, en minst lika upprörd kvinna. Upprepade gånger slog hon mannen med sin handväska, till mångas förnöjsamhet antar jag.

För en brasse kanske scenen var lite smårolig. Mest för att den innehöll lite aktion. Men för en svensk som gå förbi kan kanske frågan uppstå: Är det så kyrkans budskap ser ut? Och ska man verkligen få stå och tala så där om sin tro?

Hmmm...Ja, detta är inte helt lätt. Vår värld, en postmodern värld, är hyperallergisk mot all form av objektivitet vad gäller etik och moral. Detta gäller speciellt Sverige. Ingen ska säga till mig vad jag bör göra!

Jag tycker personligen att det måste finnas plats för förkunnelse, för predikan, även i en postmodern värld. Predikantens närvaro på torget är inte i sig fel. Dock måste hans budskap vara drivet av kärlek och inte av ilska över ett beteende eller en viss livsstil som han tycker sig vara oförenlig med det budskap han förkunnar.

Det kristna budskapet är ett budskap för alla människor, "syndare"
och "helgon", gatupredikanter och gatuflickor. Det är exakt samma budskap till alla människor: en mycket kärleksfull maning till djupgående livsförändring. Och frågan är, som min fru klokt påpekade, vilka känslor som väcks hos kvinnan som hörde att hon var en "djävulens dotter"? Vilken öppning finner hon i predikantens budskap till en väg ut i ett liv med värdighet?

Kristen tro säger ju att vi blir räddade av Guds godhet. Det gäller också för gatupredikanten. Vem var han före Guds nåd kom till honom, om inte en syndare?

Och, till sist, inte att glömma: hur behandlade Han prostituerade, eller andra människor i sammhällets utkanter?

É campeão!!!!

Då är brasilianska mästerskapet över för i år. Dramatiskt värre med tre ledande lag som växlade plats bara de sista omgångarna. Inför sista omgången i söndags var det 4 lag som kunde vinna. Till slut blev det ändå Rio-laget Flamengo, med hemvändande Adriano, som efter typ 17 år knep första platsen.

Lite kul faktiskt tycker jag. Även om jag är Paulista (São Paulo-bo) och inte Carioca (Rio-bo).

Regn på Paulista

Vi är grymt priviligerade. Vi bor nära jobbet och vi bor högt upp. Många har sina hem långt jobbet och får sitta i enorma trafikköer, eller stå ihoppressade i bussar och tåg i timmar innan de kommer fram. Och samma sak tillbaka. När det regnar i São Paulo, vilket det gör typ varje eftermiddag på sommaren, stannar i stort sett trafiken. Jag satt i går 20 minuter för att ta mig 400 meter eller så. Regnet är sjukt kraftigt. Aldrig sett något sådant i Sverige. Himlen svartnar, molnen liksom intar staden. Förutom detta kan tilläggas att det inte verkar finnas något riktigt bra avrinningssystem för vattnet (plus att de gatubrunnar och dylikt som finns ofta täpps igen av skräp som folk slänger på gatan.)

Fotot ovan är från vårt tvättutrymme när regnet är på väg mot Avenida Paulista. Allt är mörkt där det börjat.










Från dagspressen hämtar jag här ett foto över en annan del av staden, innan regnet faller. Foto av Valéria Goncalves, 16:45 igår.


Och gatorna svämmar ofta över. Bilar blir ståendes, folk får fly undan. Foto från samma källa:



Tyvärr tog regnet med sig 3 liv också här. Hemskt. Tror att det var folk vars hus slets med i regnet, säkert enkla tegelstenshus, byggda på någon slänt i utkanterna av staden.

Snö på Paulista

Varje år pyntas det rejält på Paulista, avenyn vi bor intill. Bankerna som ligger här slår på stort, med stora figurer och annat och många kommer hit för att titta på allt.

Bland de populäraste ingredienserna i detta är banken Itaus julshow. Den är igång flera gånger varje kväll, med kör och automatiserad tomte vid orgeln, förutom två talande isbjörnar. Ganska proffsigt faktiskt även om julkänslan har svårt att infinna sig när temperaturen sällan går under 20 den här tiden av året.

Bästa inslaget: snö! Ja, alltså såpskum som sprutades ut över åskådarna. div>

Fotot lyckades inte återge fullt snöflingorna. Några syns dock.

Studieslut

Idag var sista dagen på seminariet, skolan där jag läser teologi. Första året avklarat.
Skönt. Fast svårt att få den där riktiga avslappningskänslan. Det brukar vara så tycker jag när man arbetar med något under en längre tid. När man väl blir färdig är det lite svårt att fatta att det är över, att man klarat av det, och man liksom fastnar i detaljerna...Missade jag något? Är jag verkligen klar?

I övrigt ställer vi in oss mer och mer på vår resa hem (!?) till Sverige. Bara 3 veckor kvar. Härligt. Och känns helt sjukt. Tiden går. Känns som om våren (det är vår här) har varit en enda vecka som bara upprepat sig.

Vidare: såg på tennis igår. Robin Söderling. Ska kolla här efteråt om han vann. Såg inte sista set. Schysst med bra svensk spelare tycker jag.

Och idag blir det fisk till lunch vad det ser ut.

Nyckelpiga på fönsterrutan................

Gudsbeviset Månen

Jag tvivlar ibland. Inte kanske främst på Guds existens – den är på något sätt nedlagd i mig. Jag tvivlar stundom på Guds godhet och vilja att hjälpa. Det händer exempelvis att jag önskar innerligt att det ska bli på ett visst sätt och också ber till Gud att det ska hända, bara för att ganska frustrerat se att det inte blev så.

Vid det här laget borde jag kanske lärt mig att lita på Guds godhet, förstå att även om det inte blir just som jag önskat så blir det bra till slut ändå. Någonstans vet jag att det är så – ibland tror jag verkligen på det. Detta kanske till och med rentav kan betecknas som synd – inte att tvivel i sig är synd – men att jag liksom inte vågar lita riktigt. Tillit är ju en förutsättning för relationer.

Ändå kanske man inte ska skämmas för mycket. Jag har gått igenom vissa tvivelperioder när det gäller konkreta läror i kristen tro – till exempel treenigheten eller Bibeln som Guds Ord – och jag tror att jag inte är så ensam om det. Faktiskt är nog en alltför övertygad tro ibland ett förklätt tvivel – ett sätt att gömma sina oroade frågor under en stadig yta. På så sätt kan tvivlet ironiskt nog vara en väg till en djupare tro, en som är på riktigt. Är det sant så är det sant och då håller det också mot vilka vågor som helst som väller in från tvivlens hav. Jag tycker mig också ha sett att de flesta av mina undringar liksom stillnar efter ett tag och så småningom ersätts med något som ändå måste kallas för tro, en vila.

Nu är detta inte heller ett försvar för tvivlet. Tvivlet kan ha sin grund i felaktig motiv i mitt inre, att jag drivs av att sätta mig själv i centrum av jordklotet. Hur ska ni kunna tro som söker ära från varandra, sade Jesus vid ett tillfälle. Tro och tvivla inte, vid ett annat.

Det typet av tvivel är inte något gott. Det tvivel jag talar om är det som dyker upp speciellt när det liksom inte går ihop, när tron inte verkar funka.

Och då kan tron vara så här: jätteliten. Och kanske är det då, ibland, dags att, inte först och främst kämpa, utan vila. Jag bara låter min lilla tro vara, gömd i mig, utan att ge mig i strid med de värsta av tvivlets höga murar.

På natten lyser månen (ibland – när den inte är täckt av moln eller av jorden). Tänk att det finns ett till ljus i himlen för oss. Nästan som solen. Det är en sak att det “råkade” bli så att just vår planet fick en stjärna på just lagom avstånd för att vi inte skulle varken brännas upp eller frysa ihop – det finns väl kanske fler exempel på liknande, relativt gynsamma förhållande någonstans i universum. Men att vi fick en himlakropp just ovanför oss, stor och fin, som kan lysa upp den mörkaste natt som den bästa strålkastare – det kan väl ändå inte klassas som något annat än ett bevis om Guds stora omsorg om människan.

Ibland blir tron på Gud som månen. Det är natt, dagens ljus är borta med drömmar och illusioner som kanske verkat gått i kras. Men månen bara finns där, som ett tyst bevis på att Gud finns ändå, på att solen lyser.

Att lära känna nattens tro är kanske också en viktig del av vägen?

Bröllop

I helgen var det bröllop. Våra vänner Simon och Carol gifte sig i Ubatuba, på stranden.

Så här såg vi ut.

Och sedan åkte vi hem. Finfin väg, dock något kurvig och brant på vägen upp från stranden.

Påminnelse i mitt surfande...

“Vi behöver stunder, då vi i tystnad lyssnar och låter Guds Ord verka i oss, tills det manar oss att bära frukt i lovets och gärningens offer.”

citat (Edith Stein)

Tredje mandatet

Den här gången med en kopp te vid min sida.

Just hemkommen från lektion i portugisiska. Alltså, jag undervisade i portugisiska. Det är en ny erfarenhet för mig. Ska ha lektioner den här veckan och nästa vecka.

Och när det gäller det politiska latinamerikanska läget eftersom ni ändå frågar så har det dristas en del om det tredje mandatet. I de flesta länder här har man ju president, inte statsminister som i Sverige. Grundlagarna här säger att en president inte ska få sitta mer än två mandatperioder i rad. Troligtvis för att hindra att någon håller sig kvar vid makten för länge. Klokt. Åmtinstone sålänge man ska ha presidentstyre. Det finns ju även en historia av diktaturer i vad jag vet nästan alla länder i regionen, Brasilien också, som fick tillbaka sin demokrati först 1984.

Anledningen till diskussionen: en del presidenter, bland dem relativt instabile Hugo Chavez i Venezuela och senast nu president Zelaya i Honduras, har gjort aktiva försök att ändra själva grundlagen så att det ska finnas utrymme för ett tredje mandat.

I Sverige kan man ju ha en och samma statsminister i många år, utan att det ger diktaturkänsla, möjligtvis lite enformighet. Fast då är det ett annat system i Sverige med statsminister och inte en mäktig president. Här ger ett tredje mandat helt andra vibbar.

En sak är väl att Hugo Chavez känner för att regera tills han blir en gammal gubbe. Han har ju trots allt en "revolution" att genomföra och för det behöver man väl ett par årtionden på sig och så nära som möjligt total dominans i politiska systemet. Men när något mer stabila gubbar såsom Colombias president Uribe (okej, rätt tuff av sig, men ändå får jag känslan av att han är bra mycket mindre totalitär i själva sitt regeringssätt än Chavez) signalerar att han är sugen på ett till mandat, då står det inte rätt till.


Han sa ungefär så här för någon dag sedan: "Jag är i mitt livs ångest." Han kände sig splittrad mellan att göra något så hemskt som att ändra grundlagen eller känna att han svek landet genom att inte göra ett försök att bli kvar vid makten, för landets bästa. Han sa att han inte ville bli ihågkommen som en som vände ryggen mot landets utmaningar eller dylikt.



Men om en mer demokratiskt president går emot grundlagen för att kunna regera "rätt" och göra det som är "gott" för landet, vad har då en mer diktatorisk president för anledning att inte göra det?

Egentligen är det väl bara så att makten är ganska frestande.

Jag funderade på om jag skulle skicka ett brev till Colombia och be herr Uribe skippa det tredje mandatet. Det är nog bättre förlora chansen att regera rätt, om man först måste göra fel. Det är väl bäst i längden.

Kanske skickar ett e-mail istället.

Intressant

Tanken med en blogg, förutom att man får låtsas som man är en skribent, är väl att man regelbundet skriver något intressant, något som är värt att läsa.

Just nu sitter jag med en kopp kaffe vid min sida. Har 1 timme innan en kurs jag går i kyrkan börjar. Det är en kurs för den som vill vara med i arbetet för nyomvända, ta emot dem, hjälpa dem vidare. Kyrkan vi tillhör, Igreja Batista do Povo, växer ständigt. I mars var det cirka 120 personer som gensvarade på frågan om de ville bli kristna.

Varför? Ja. För en vanlig svensk kanske inte det med att en kyrka skulle växa i antalet medlemmar är intressant. Det naturliga i Sverige är väl att man slutar gå i kyrkan och inte att man börjar göra det.

Svaret är nog tvåfalt. Brassar är betydligt mer öppna för tro. Både fattiga och rika tror på Gud, gud, eller gudar. De flesta är katoliker, många är pingtsvänner, inte få är spiritister. Det finns ett allmänt intresse för tro.

Den andra delen av svaret är att församlingarna utan rädsla i gudstjänsterna ger chansen till människor att ta emot tron. Om de vill.

"Men är detta med att erbjuda den kristna tron till människor inte lite....Ja. Jag menar. Inte ska man väl hålla på och pracka på folk en tro heller? Tro är väl en privatsak, något var och en sköter för sig själv?"

Jag fick en fråga i bussen en gång från två studiekamrater (inte troende). De såg på mig med lite snäll "stackare där" - blick:

-Vad är målet med din kyrkas verksamhet? Är det att få fler medlemmar?

Underförstått: din kyrka är en verksamhet för verksamhetens skull, en plats som suger in människor i sig för att kunna fungera. Och jag var en stackare som lurats in i detta och nu var tvungen att lura in andra.

Mitt svar idag: Nej. Kyrkans mål är inte att få fler medlemmar. Något som bara är en verksamhet, en förening behöver medlemmar.

Och samtidigt: Ja. Medlem. Med = med. Lem = kroppsdel. Arm, hand, fot, mun, öga, finger, öra.

En person som bestämmer sig för, av egen fri vilja, att ta emot den tro som är både 2000-år gammal och ny och fräsch varje dag, är som en kroppsdel som bestämmer sig för att inte bara klara sig själv i livet längre. Det är en person som väljer att istället bli en del i en kropp, att vara med, sättas in i ett sammanhang, höra ihop, få hjälp av andra, få hjälpa andra. Inte för att den personens eget sammanhang inte är viktigt. Tvärtom. Det är det. Men det finns en möjlighet att få bli en del av något mycket större.

Kyrkan är inte en förening, en verksamhet, ett företag. Kyrkan är en organism, en kropp.

Den som vill, och den som vill, och bara den som vill, får ständigt, dygnet runt och över hela jorden en enda fråga: Vill du bli en del av Kristus?

Jaha. Det var inte planerat att skriva detta. Det mest blev så. Hade någon idé i veckan om att skriva om två ord som jag fick veta portugisiskan bidragit med i svenskan. Men det får vänta till nästa kaffekopp.

hälsningar

David

Det går att låsa gylfen!

När man bor utomlands får man frågan ganska ofta om hur det är i Sverige. Jag brukar ibland säga att det finns 9 miljoner Sverige. Alla har sin upplevelse av vad det innebär att ha fötts och vuxit upp i det gamla det fria.

Visst finns det saker som binder oss svenskar samman såsom: lutfisk (ähum...har aldrig ätit det), pölsa, isterband, blodpudding, sill, Kent, Zlatan, skogen, lingon, hjortron, potatis, paracetamol mot halsfluss, småsvagt kaffe, lite allmän socialdemokrati osv osv.

Men ändå. Alla har vuxit upp på olika platser och i olika familjer. Har olika föräldrar, olika erfarenheter från skolan, olika sätt att se på världen. Och olika sätt att uttrycka sig.

Om vi nu kommer till detta med språket, alltså hur man uttrycker sig, blir det lite extra intressant då jag undervisar i svenska här i Brasilien. Hur pratar man egentligen svenska? Jag har märkt att det inte är så solklart.

En sak som jag lärde mig (pinsamt) sent:

"- Vart är du?". Så har jag sagt hela mitt liv.

Felfelfel.

Det heter istället - "Var bor du?" "Vart" använder man bara för riktning.
"- Vart ska du?" exempelvis.

Jag tror att detta exempel kan vara lite norrländskt faktiskt. Har visst norrländskt påbrå, både på mammas och pappas sida. Hörde en annan människa här i São Paulo med norrländskt ursprung säga just "vart" när det skulle varit "var".

Okej. För er svenskar kanske det var självklart. Men jag har aldrig någonsin, under hela skolgången eller in på universitetet, hört någon säga att detta var fel.

En annan sak. "Dom." Nej. Fel. I alla fall i skriftspråk. "De" eller "dem" ska det vara. (de=they.... dem=them.... mitt sätt att hålla skillnad på dem) Detta är förvisso något man anat. Men hör och häpna. Aldrig har NÅGON rättat detta vad jag minns. Jag kan inte dra mig till minnes att någon tagit upp skillnaden mellan dessa ord. Inte ens på högskolenivå rättade man "dom". Jag tror att jag verkligen lärde mig att använde "de" och "dem" efter universitetet. Dom lärde mig ju inte hur man skulle säga så dom får väl skylla sig själva.

Och för att avsluta. Visste ni att det går att låsa gylfen? Jo. Lärde mig det från min fru för kanske två-tre år sedan. Om man viker ner den där lilla grejen som fungerar som ett fingerhandtag så hamnar den i ett låsläge och åker inte ner och gylfen förblir oöppnad. Grymt prakiskt. Synd att det inte står på byxornas brukanvisning.

Fast det kanske alla ni svenskar redan visste. (Det var ju trots allt två svenskamerikaner, Peter A. Aronsson och Gideon Sundbäck, som var med och utvecklade blixtlåset)

Att skynda till en besvikelse

Ja. Så är det ibland att hålla på Sverige i fotboll. Visst har det funnits segrar, triumfer rentav. Men inget VM-guld än. Och kanske aldrig. Usch. Svårt att tänka på.

När lektionen slutade 15 minuter tidigare idag på seminariet såg jag chansen att hinna se nästan hela andra halvlek.

Vad gör jag på vägen hem? Tar en genväg. Som blir en senväg så klart. Hur som helst kommer jag hem rätt så tidigt ändå. Slår på datorn (den gick inte på TV här, matchen mellan Sverige och Danmark alltså) och börjar febrilt leta efter en laglig sajt som visar matchen. Fotbollskanalen.se svek mig. Något ställe tog betalt. Det blev till sist www.sr.se. Gammal hederlig radiosport.

1-0 till Danmark.

Det är en ständig besvikelse att hålla på Sverige i fotboll.

Jag undrar om inte Sverige skulle behöva missa ett VM för att vakna till lite? Vi har nästan blivit bortskämda med att komma till VM och EM. Det behövs en generationsändring. Nåja. Det viktigaste är att de kommer till VM 2014 här i Brasilien. heheh

Sista kurvan hem gör jag en liten rackaromkörning och får lite dåligt samvete. Varför skynda sig så?

Det var det. Nu ska jag gå. Åker till svärföräldrarna.
Ska kolla på lite fotboll.

Upp med händerna!

Plötsligt bryter en film fram på vardagens gråa duk. En motorcykelpolis dyker upp, just intill bilen – hastiga steg! hjälmen på! dragen pistol!

– “Levanta a mão um pouquinho!!!"

En 17-årig(?) kille på trottoaren, i kanske för nya kläder (gatustil!) för att bara vara en springpojke på något kontor i närheten, vänder sig om. Han ser förvånad ut. Lyfter inte händerna som polisens häftiga rop kräver. Polisen tvingar ner honom invid ett träd. En till polis kommer fram. Den första polisen ser ut att hitta något vid trädet medan 17-åringen hålls nere på marken. Kanske hade han slängt något där. Kanske är han springpojke för ett annat slags kontor.

Mer ser jag inte förrän rödljuset byter till grönt och trafikkön pressar mig vidare, bort från filmen, bort från verkligheten.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Det utspelar sig för typ två veckor sedan. Och mina spontana tankar, utan att försöka vara för djup:
Ingen kan säga sig förutbestämd att begå brott. Men det finns en kontext, en livshistoria, en bakgrund.

Vem är denne kille, eller andra i samma situation som han? Hur lever han? Vad tänker han? Vad vill han med livet? Och kanske ännu viktigare: Vem talar hans språk? Kan man kräva ansvar av en person innan man visat att just dennes verklighet är viktig? Förvisso är väl ändå alla är skyldiga att hålla lagen, oavsett hur långt ifrån "samhället" man känner att man lever. Men frågan är ändå om den killen fått en rättvis chans, blivit hörd, blivit tilltalad?

Farliga mystiska tankar

Tillåt mig nu att gå över till en liten andlig reflektion. Det kommer att bli fina tankar. Mycket mystiska och annorlunda. Nästan farliga.

Har ni hört om när Jesus kom in i templet och härjade runt och kastade omkull bord och drev ut folk som sålde eller köpte saker där?

Då tänker någon kanske: “Ja, men det är ju rätt! Religionen ska inte vara en plats för kommersiella syften. Nej. Kyrkan ska vara en religiös plats, en plats för reflektion och högre tankar.”

Visst. Sant. Ut med pengagirigheten. Men frågan är vad det är som ska in?

Jesus sade så här till folket: "Mitt tempel ska vara ett ställe där man ber!"

Min misstanke är att vi vill vara lite småreligiösa, tänka fina tankar om träden, grenarna och en gud med ganska liten bokstav. Men vi vill inte egentligen be. Bön är en uttryckt längtan efter en Gud som existerar och som vill svara på bönen. Det finns en verklighet bakom orden.

Ska vi kolla vad som händer i templet när Jesus besöker det?

“På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem.”

Hoppsan. Det var inte illa. Tala om att det hände något när folk bad Jesus om nåt.

Där är bönens verklighet. Vi ber, Gud svarar, med större eller mindre mirakler. För den som bara vill att kyrkan bara ska vara en plats för fina egna tankar om "gud", eller kanske av förhöjd solidaritet, är Jesu närvaro i templet ett problem.

Då blir det tydligt vad detta med “religion” har blivit för många. "Religion" är bara ett tempel, som vi själva har byggt, en idé OM Gud. Men där Gud inte finns.

Att istället tro på Jesus innebär att Gud själv besöker templet. Det tycker jag verkar lite koolare.

Ronaldo - kyparen

En kypare mer lik än Ronaldo, fotbollspelaren, har vi aldrig sett i våra liv. Bordsgrannen anmärkte också på det! Hohoho! Restaurangen heter Tamariz, ligger i Santos, om ni vill bekräfta uppgiften.

Vi var till stranden under söndagen. En vädermiss men en bra dag. Regn, snett in under parasolen vi satt vid. En stund klarade vi där i småblåsten, sedan gav vi upp, irrade vi runt efter en restaurang, hittade en till slut (den ovan nämnde) och åt gott.

Fisk.

OS till Rio!

Rio var det ja. OS kommer till Rio 2016, bara två år efter fotbolls-VM. Vann över Chicago, Madrid (fast Spanien igen? Barcelona var ju nyss eller?) och Toronto och någon till.

Ok. Stan är vacker. Strandstråken i alla fall. Favelorna som klättrar på bergstopparna också märkligt vackra.

Men. Jag tänkte mest på Lula. Presidenten. Och egentligen alla de andra från Brasiliens delegation (tex Paulo Coelho självhjälpsbokförfattaren) som var närvarande när vinnaren skulle presenteras. När beskedet kom jublades det så klart. Och gräts! Ja. Just det. Lula grät stort, av glädje så klart. Pelé var där. Grät också han.

Tänk om det var svenskar. Fredrik Reinfeldt storgråter och kysser sina kamrater i delegationen. Nej. Det händer liksom inte. Glatt kanske, men återhållsamt ska det vara.

Nästan

Igår promenerades det väldigt.

Tillsammans med min kamrat Simon begav vi oss, till fots, till São Paulo centrum. Det fanns ett mål. Vi gick mot målet.

Det var stängt. Strejk. Banken som driver turistverksamheten i Torre do Banespa hade bara öppet för skolklasser. Torre do Banespa är ett torn, eller rättare sagt ett höghus. Därifrån ser man typ hela São Paulo. Grym utsikt. Fotot ovan, i bloggnamnets bakgrund, är taget därifrån.

Alltså får vi återvända någon annan gång. Sådant är väl livet.

Det åts och dracks följande: 1 kaffe latte med kaka och pirog, 1 lunch med kyckling, ris och squash, 1 kaffe latte med fika till på ett ställe med "extrema bakelser".

med vänliga hälsningar

David

Till vänner, bekanta och familj!

Jo. Det var det här med bloggen. Det visade sig vara svårare än jag trodde.

Jag håller med om att det känns lite krystat att skriva till folk som jag känner som om de var okända personer. Inlägget om "idoler" till exempel. Det är något jag tycker, det ÄR min åsikt. Fast hur skriver jag det så att det blir läsvärt för en person som redan vet vad jag tycker? Allt detta "duande" som om ni som känner mig skulle vara vilka människor som helst. Det kan säkert kännas att jag skriver er på näsan. Så här ska ni tycka! Så här ska ni göra!

Å andra sidan, hur behåller jag det läsvärt för en person som inte har en aning om vem jag är? Jag vill vara personlig utan att vara intern och relevant för många utan att vara alltför predikande och opersonlig för de som känner mig.

Alltså. Hur bör jag göra? Hmmm...Vad tycker ni?

Hur som helst kan det vara bra att förtydliga att det är så jag vill skriva. Det finns saker som jag vill säga till "alla" och saker som kanske är mer personliga, familjära. Det kommer kanske kännas opersonligt ibland, speciellt för den som känner mig.


Jag vill inte att någon jag känner ska få intrycket att jag bjöd in dem att läsa den här bloggen bara för att "predika" för dem. Jag ber om ursäkt om någon känner att de "lurats" till en "personlig blogg" som inte BARA var det.

Det kan ju vara bra att säga att jag inte ber om ursäkt för mina åsikter. Jag står för dem. Det är bara bloggens innehåll jag pratar om nu.

Frågor och tankar, några minuter innan jag ska ta bilen för lektion med Fábio.

Din idol bryr sig troligen inte om dig

Hej.

Jag är ledsen att säga det. Det är inte meningen att vara elak så här en vardag. Men det är nog troligtvis sant att den du avgudar inte alls bryr sig om dig.

Jag talar om idolerna, de människor vi sätter på piedestaler. Så länge du hyllar dem älskar dem dig. Så fort du inte behandlar dem som gudar hatar de dig.

Idol. Det vill säga en som behandlas som en gud. Förvisso har ordet fått en annan betydelse idag. "Han är min idol" säger vi och menar då kanske bara att vi tycker att han spelar grym fotboll eller i allmänhet är kool.

Finns det då inga undantag? Jo. Säkert. Fast på det stora hela skulle jag säga att de flesta av de vi hyllar som stjärnor inte egentligen är värda vår beundran. De är bara stora egon.

Vad innebär nu detta? Ja, man kan ju fråga sig om det är så att en person som inte bryr sig om mig verkligen är värd att jag lyssnar på denna person, ger han/henne min lojalitet?

Tycker du att jag är för hård? Okej. Kanske har jag fel. Idolerna kanske älskar oss. Fast hur? När? Vilka bevis har din idol gett dig på att han/hon bryr sig om dig?


"Är du inte lite orättvis nu? Du överdriver. En musiker eller idrottsman kan väl inte gå omkring som någon värsta Jesus och älska alla människor. Personen är ju där för att han/hon är duktig på det han/hon gör. Låt honom vara. Han är bara en människa."


Ja. Det var ju det ja. Bara en människa.

Jag vänder mig inte mot uppmärksamhet, inte mot officiella ämbeten eller offentliga personer i sig. Detta behövs. Men min misstanke (och med viss erfarenhet av mig själv) är att de flesta bara finns där, i uppmärksamhetens centrum, för att kunna polera sina egon. Framstå som något mer än de verkligen är.

Frågan är: Vem har anledning att frukta dessa ord: "Din idol bryr sig troligen inte om dig"?

Jo. Idolerna förstås. Du, som har en idol eller flera, kanske spontant också protesterar. Men de knän som skakar så det rasslar över hela jordklotet över tanken på att det skulle avslöjas att de är människor som alla andra, är de som behandlas som något annat än människor.


Någon idol kanske skulle säga: "Äsch. Jag har har aldrig försökt framstå som något bättre än det jag är. Jag har aldrig försökt lura någon. Jag är mig själv och vill de ha mig eller inte är det deras problem. Jag är ingen förebild."

Nja. Förebild är väl snarast en person som syns. Sedan kan man vara en bra eller mindre bra förebild.

Okej. Vem ska man följa då? Vem ska man lyssna på?

Ja. Låt oss gå till ett bättre ord: ikon. Ikon betyder bild. En ikon är alltså en avbild av något. Pekar på en urbild. Inte på sig själv. Måhända att det idag har kommit att betyda ungefär samma sak som idol, men det finns ändå en skillnad mellan de båda orden, åtminstone från början.

En idol vill att du hyllar honom. En ikon vill att du hyllar någon annan.

En idol vill att man ska se till honom. En ikon pekar på dig, visar att du är viktig. Och pekar uppåt.

En idol kräver ditt liv. Du måste offra ditt liv på hans altare, sjunga sånger till honom, tala om honom, läsa om honom, titta på honom. Han lever av ditt liv.

En ikon ger sitt liv för dig. Han älskar dig mer än den uppmärksamhet du ger honom. Han skulle hellre förlora din uppmärksamhet om det räddar dig.

Varför?

Efter en lång övertalningsperiod på två dagar släpper jag nu på orden på denna blogg. Min bror skickade ett mail i onsdags eller så och tyckte att jag skulle börja skriva en. Jag protesterade spontant, men kom sedan på att det faktiskt skulle vara ganska kul att få skriva ner några rader så där då och då. Så då gör jag det då.

Brasilien, Sverige och Himlen?

Ja, det är det jag tänkt skriva om. Brasilien, för att jag bor här, Sverige, för att jag bodde där och Himlen för att jag en gång ska bo där. Fyndigt va? Om inte annat är det ju rätt häftigt att kunna ha tre "medborgarskap". Jag är svensk. Och bor i Brasilien. Men har fått ett himmelskt pass. Det är lite koolt ärligt talat. Tycker du inte?

Nåja. Jag tänkte skriva den här bloggen för några olika personer. Mig själv kanske främst(?). I andra hand familj som bor i Sverige, så de kan följa lite vad jag sysslar med och tänker på. I tredje hand vänner och bekanta som kan tänkas vara halvt intresserade. I fjärde hand någon enstaka människa i allmänhet som kan tänkas vara intresserad, dels av mina små anekdoter från Brasilien, dels av den tro som har blivit min och som, kanske, ännu inte är deras, nämligen tron på....ja, just det. Han ja.

Hej. Hopp.