1 maj

Iväg till Guararema! Imorgon är det ju 1 maj och skolan jag läser på har stängt. Skönt med ledigt så klart. Och ikväll blir det pizza (tonfisk, jag köpte även en purjolök som jag tror kan funka bra på).

MEAP

Ett "sidojobb" vi har här nere är att arbeta för Barnsamariten, en kristen hjälporganisation som har arbeten i Afrika och Sydamerika. Ett av de projekt de stöder är MEAP som arbetar bland de fattiga fiskarna i nordöstra Brasilien, i delstaten Bahia. Med hjälp av en båtklinik tar de sig ut bland samhällen som inte har någon som helst samhällsservice och hjälper dem gratis med sjukvård och tandläkarvård.

Var tredje månad får vi en rapport från dem som vi översätter och sedan skickar till Sverige. Att se engagemanget från frivilliga som är med och hjälper människor är...jag vet inte vad. Imponerande? Tror inte om någon som är med skulle tycka det de gör är imponerande. Ingen ser dem. De går till människor som ingen ser. Det handlar inte om att synas eller göra något mer godhjärtat än andra. Bara ett djupt driv att få möta andra människors behov. Berörande, snarare än imponerande.

Ville bara skriva en kort grej om det (översatte rapporten nyss.)

Santos

Okej. De är kanske lite väl kaxiga. Neymar, Robinho (yes! tillbaka i Brasiliansk fotboll efter bänksittande i Manchester City), Paulo Henrique Ganso och de andra. Men spela fotboll kan de. Sao Paolos överlägset bästa lag, ja, hela Brasiliens, heter Santos. Grabbarna spelar som det var på låtsas. Resultat under 3 mål hör till ovanligheterna. Om något år kommer hela fotbollsvärlden hört talas om några av klubbens spelare. Okej, ingen ovanlighet för Brasilianska lag - men ändå. Känns lite koolt att "förutspå" det.

Neymar, nyss fyllda 18, är mästerskapets sensation. Lätt som en fjäder, målsäker som få. Hoppas han bevarar skallen på plats bara. Paulo Henrique är passaren. Ligger bakom de flesta chanserna och målen.  Lär bli Brasiliens nye innermittfältare och lagkapten.

Gooooooooooooooool!

Museu Paulista

I onsdags var det helgdag. Nationalhjälten Tiradentes (betyder "Drar ut tänderna" - han var tandläkare) firades. Han hade något med Brasiliens självständighet att göra. Jag har aldrig satt mig in i hur.

Lediga som vi var gjorde vi något vi inte gör så ofta vilket var kul. Vi åkte på museum. Museu Paulista är ett monument som ska skildra Sao Paolos roll i Brasiliens historia. Här finns också berömda målningar som den på Pedro I, prinsen eller kungen eller vad du nu var, som drar sitt svärd och utropar sitt: "Independência ou morte!" ("Självständighet eller döden!"). Detta utrop, om än säkert romantiserat genom historien, skedde enligt traditionen just nedanför museet, vid ett vattendrag som även omnämns i nationalsången Orden inleder nationalsången. Lyssna nästa gång ni ser Brasilien spöa vem som helst i VM. :).

"Ouviram no Ipiranga as margens plácidas...".


Ps. Meningen var att det skulle funnits ett fint foto här men lyckades inte föra över dem till datorn. Ds.

Och sista

Vi säger att vi är nåt på jorden fast vi är som tomtebloss/

- mot en stjärnspäckad Himmel/

Vi ordnar ett kändisvimmel/

på mänsklighetens yttersta kant och känner ingen svindel!/

Och kanske blinkar vår lilla stjärna här,/

men frågan är om vi lyser i världen Där?/

Och när vi tar klivet till livet efter detta/

blir vårt slott ens en liten etta?/

För när Solen går upp/

ja, då slocknar stjärnorna, och det är som de aldrig funnits alls,/

och bara det ska då lysa som reflekterar/

så vi konstaterar, vi har brunnit falskt!/

Problemet är inte att vi inte är perfekta/

utan att vi gör omvärlden till en läktare/

en lydig kör som sjunger vårt lov när vi fläktar med/

trollpinnen så mycket vi orkar och mäktar med/

vi är berusade av berömmelsens nektar/

för vi tog med oss lögn och muta´ dess väktare/

Våra medmänniskor står täckta/

- för att vi skulle få lysa måsta alla andra va släckta/

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från ...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

"Stackars den som förälskar sig i sin bild, sådan den tecknas av opinionen under offentlighetens smekmånad.” Dag Hammarskjöld

Idoler 2

Så många människor som flämtar förbi

och när de lyssna' på oss, ja, då skämtade vi/

Vi fick en chans, en sekund i rampljuset

en stund då lamporna var tända mot oss/

så det såg ut som vi brann som tusen bloss,

- men vi var brända/

bländade av blixten

i spegelbilden och den image som vi hade av oss själva/

med blicken mot vår avbild

var det väl de inte så konstigt att vi såg som om vi blunda?/

och när vi då fick de andras beundran

var de också tvungna och stå med blickarna förbundna/

Vi rusar bort för att aldrig bli upphunna,

så att ingen ska se att våra ljus är uppbrunna/

Så vi lyfter världens ögonbryn?

Frågan är istället vad vi gör med dess syn?/

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

Idoler

Jag kämpade lite med om jag skulle posta detta eller inte. Anledningarna är flera. Ska jag verkligen skriva på detta sätt, såsom inifrån det jag tar avstånd från, med ett språk som ska vara fräckt och ironiskt. Och vad ger det för resultat? Jag vill inte peka på felen på ett finurligt och poetiskt sätt, utan tala om lösningen på ett enkelt sätt.

Enda anledningen jag kan komma på för att posta texten är att den kanske delvis stämmer. Att den idol-kultur som jag försöker beskriva är alldeles för mäktig i vår tid, ja, liksom är vår tid och behöver ifrågasättas, om än i "vi"-form. Jag hoppas att "lösningen" skymtar fram någonstans i texten och att någon kanske kan börja ana den, önska den, längta efter den. Därför, med den lilla förhoppningen, och efter en alldeles för lång förklaring:

Vi bygger så stora slott att inte en enda människa får plats

att se som det är - för vi är bländade

av vår egen spegelbild

den som bara ser sig själv blir i regel blind

Så då langar vi fram lite tegel till!

Vi har ett palats att bygga! Ett monument över vår plats att trygga!

Det är dags att lyckas!

Det finns en hel galax att stycka!

Vi ska nå dit! Ingenting kan hindra oss,

vi tvingar oss loss från band, ingenting som binder

vi lägger vår egen grund, utan plikter mot nån,

vi sticker från tvång

frihet från allt är vår banderoll

om det blir trångt dit vi vandrar finns andra håll

så vi studsar runt i universum som en innebandyboll

fulla med hål och utan innehåll

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från ...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

Taget ur luften?

Varför skriver jag då om något sådant som ledarskap för unga människor? Är det för att peka på mig själv på något sätt? Jag hoppas inte det. Dessa tankar behöver tas upp. Om man lyssnar till någon, låter sig påverkas av den personen, då bör man ju också se över vem personen är. Och den som blir lyssnad till har ett speciellt ansvar för vad han/hon säger.

Om det föregående inlägget kanske lät något taget ur luften och inte så personligt bloggigt.

Och så är det utbrott i en vulkan på Island och hela Sveriges luftrum stängs ned. Märkvärdigt vad som händer runt om i världen- flera jordbävningar bland annat. Som om jorden skakar speciellt. Kan säkert bli lugnt igen efter ett tag så man kanske inte ska dra några undergångsslutsater. Men det är nu vi ser att vi inte är så trygga som vi tror alltid. Det är airbags och samhällstjänster, det är god inkomst och semester i Spanien, det är gratis utbildning och stuga på landet. Allt detta och mycket mer får oss att tro att vi är närapå odödliga. Vi slipper tänka på att det kan gå sönder. 

Vad kan man förvänta sig av en ledare för unga?

Acceptera döden. Här skulle man kunna sluta. Och det är väl just det det handlar om. Att sluta. Den som krampaktig håller sig fast vid sitt liv, definitionen av hur det ska vara, kommer ständigt att manipulera andra människor. Och den som accepterar att livet tar slut en dag kommer lättare acceptera att också uppmärksamheten gör det. Därmed kommer personen inte anpassa sig, tumma på sanningen och lura andra människor för att behålla uppmärksamheten. En svensk som satt som generalsekreterare för FN och under sitt mandat dog i en flygkrasch skrev så här: ”Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner – bland snärjande hinder som du själv har skapat. Och den är: att acceptera döden.”

Datorlösning

Det är inte helt utan ett visst samveteskänn som jag skriver detta. Däremot är det utan dröjsmål.

Idag behöver jag inte vänta 25 minuter på att komma in på internet och 15 minuter på att skriva ett sådant här inlägg. Igår införskaffade vi oss en Macintosh. Så snygg, så smidig (hittills), så dyr. Just det sista hör till samvetet. Att lägga mycket pengar på något är inte jättelätt för mig, speciellt inte sådant som ändå måste betraktas som lyx - och det är väl ändå Macintosh? Mot det talar ändå att man förhoppningsvis kommer att slippa krångel med Windows (vår andra dator var bara 1,5 år när den började be om pension) och därmed kanske det blir en slags ekonomi totalt sett. En dyr investering som lönar sig i längden. Så försvarar jag mig lite. 

Hursomhelst rullar datorn på bra och detta är mycket skönt.  

Regn i Rio

Rio har drabbats av rejäla skyfall. Vet inte om det har visats i svensk media. Över 100
personer har dött. Det värsta är att det är de fattigaste som drabbas. Förvisso rör det sig ofta om mer eller mindre legala bosättningar pá kullarna i staden, men det gör ju inte tragiken mindre.

Vila, Nardoni och påsk

Idag åker vi till landet för lite välbehövlig vila. Lämna staden bakom sig och gå in i en slags tidlös tillvaro.

I övrigt föll domen här i dagarna mot paret Nardoni, i fallet som chockade Brasilien och skapade lynchstämning. De stod åtalade för att ha mördat dottern till Alexandre, mannen, genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fruktansvärt. Han dömdes till typ 30 år i fängelse, hans fru till runt 20. Som alltid när det rör sig om våld mot barn väcker detta vrede i samhället (som sig bör!). Men eftertanke krävs. Det har nämnts i debatten efter brottet att vi som ropar "mördare" åt detta par, för det avskyvärda de gjorde mot den lilla flickan, utan samvetsbry kan ignorera ett tiggande barn på gatan.

-

Och imorgon är det påsk. För att det bara kärleken som kan förändra liv.