Acceptera döden. Här skulle man kunna sluta. Och det är väl just det det handlar om. Att sluta. Den som krampaktig håller sig fast vid sitt liv, definitionen av hur det ska vara, kommer ständigt att manipulera andra människor. Och den som accepterar att livet tar slut en dag kommer lättare acceptera att också uppmärksamheten gör det. Därmed kommer personen inte anpassa sig, tumma på sanningen och lura andra människor för att behålla uppmärksamheten. En svensk som satt som generalsekreterare för FN och under sitt mandat dog i en flygkrasch skrev så här: ”Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner – bland snärjande hinder som du själv har skapat. Och den är: att acceptera döden.”
Såras och läkas. Näst viktigast. En person värd att lyssna på måste måste någon gång ha fått sår i sitt liv. Detta har alla egentligen. Men hur förhåller vi oss till såren, detta är frågan. Om man blir ett ”offer” blir såren en drivkraft och en ursäkt för att bete sig hur som helst. Alltså måste såren någonstans läkas. Och man måste också våga inse sin egen del i andras sår. Det är inte ovanligt att man som sårad gör precis samma sak mot andra som det gjorts mot en själv.
Är det så att många människors kändisskap bara består i att de med sin talang försöker täcka över sår i sin själ? Hur många musikkarriärer är egentligen bara resultatet av exempelvis ett mindervärdeskomplex, av försöket att visa att jag är nåt? Och så vidare.
Den som inte läks i sina sår drar ständigt vidare, besviken på att andra människor inte ställde upp, inte var det man trott. En sådan ledare måste man lyda, böja sig under och hylla och aldrig säga sanningen till.
Arbeta med språket. Vissa människor har ordets gåva. De talar på ett flytande sätt, välformulerat, pricksäkert och övertygande. Detta är en fara. Med språket kan man gömma sig, framstå som något man inte är. Alltså måste orden gå igenom en viruskontroll. Detta gör dem genom att åren får pröva det man säger. Om man börjar märka att ens tal om ”rättvisa”, ”jämlikhet”, ”fred”, ”Gud”, eller vad det nu är inte stämmer med det liv man lever, måste man börja tänka över orden lite, tills de fått tillbaka sin tyngd.
Språket, utan bearbetningen, kan bli ett trollspö, en trollkarlskappa som slängs över sanningen. Och om man då talar till människor som ännu inte sett mycket av livet drar man till sig beundran och applåderna med lätthet.
Inte tro att man uppfinner hjulet. Nästan inget kommer från oss själva som individer egentligen. Dessa saker jag skriver till exempel skulle man kunna hitta i andra texter, i böcker och tal. Vissa formuleringar är troligtvis till och med omedvetet kopierade. Samhällsförändrande rörelser, subkulturer likaså, gör ofta misstaget att glömma detta med att vi har ett ursprung och ett sammanhang där vi inte bara fått det onda utan också det goda vi har med oss. Så säger vi: ”Detta är något nytt vi har upptäckt! Vi står för det senaste! Bort med det gamla!” Men det är det beprövade som håller. Inte det nya som är baserat enbart på mina egna tankar. Detta är inget argument mot kreativitet. Varje generation omtolkar livets frågor. Men att tro att just vår generation, just vår grupp, har svaret, det är inte riktigt bra tänkt.
Egentligen vill unga människor bara sätta sig ner i soffan och fika i ett hem, tillsammans med en vuxen de känner att de kan lita på.
Ledas av ett ord. En bra ledare kollar inte på för mycket tv eller internet. De många orden och de många bilderna gör att man blir splittrad. En människa behöver inte många ord, hon behöver ett eller ett par ord som går in i hennes inre och blir en verklighet där. En person som lyssnar till 100 röster kommer att tala med dessa 100 röster och inte våga stå för något. (inget mot samtal! Inget argument för att lyssna till någon dikatorisk ensidig röst. Bara detta att inte slukas av informationssamhället). Om man inte har egna, ganska djupa värderingar, kommer man att blåsas med i opinionsvindarna. Och vem vill ha en ledare som byter åsikt varje dag? Varför ska jag lyssna på denne?
Inte vara för ung. Visst kan man bland sina jämnåriga vara en ledare, en förebild, en som drar andra i rätt (eller fel) riktning. Men med få undantag bör nog ändå den som står inför unga människor inte själv vara alltför ung. Anledningen är enkel. En person som levt längre har haft mer möjligheter att bearbeta livet.
Vara ingen. Alla människor är någon. Alla människor är värdefulla. Men vi är inte något mer än andra. Vi är jämfört med andra inget speciellt. Inför andra kan vi bli ”någon” - ansedda inom något visst område. Men de människor som verkligen betyder något för oss, vilka är det? Människor som inte är något speciellt för andra, människor som lever helt vanliga liv, som går till ICA och som ingen lägger märke till, som aldrig intervjuas i TV eller uppmärksammas på internetbloggar. Det handlar om mamma, pappa, syskon, mor – och farföräldrar, släktingar, kompisar, en bra fotbollstränare, en juste lärare i skolan. En känd människa, om än inte möjligt att bli helt osynlig, behöver ändå behärskas av något av denna "ingetskap" som gör att man inte måste lägga märke att personen kommit in i rummet.
Göra ”alla” felen. Vem når upp till dessa krav då? Ingen! Därför måste den som är värd att lyssna på också misslyckas på alla punkter ovan. Många gånger. En person som inte kämpar med sitt eget liv är inte värd att följa. Personen måste ha mått dåligt emellanåt, måste ha stannat kvar i sitt livs smärta.
Någon kanske tänker: Ja, men vem är det som inte mår dåligt ibland och har det svårt? Sant. Alla går igenom det. Men gör man det till ett emblem att sätta på bröstet för att skryta med? Eller blir det en väg till djupare självinsikt och ödmjukhet och framförallt förståelse för andra människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar