Och sista

Vi säger att vi är nåt på jorden fast vi är som tomtebloss/

- mot en stjärnspäckad Himmel/

Vi ordnar ett kändisvimmel/

på mänsklighetens yttersta kant och känner ingen svindel!/

Och kanske blinkar vår lilla stjärna här,/

men frågan är om vi lyser i världen Där?/

Och när vi tar klivet till livet efter detta/

blir vårt slott ens en liten etta?/

För när Solen går upp/

ja, då slocknar stjärnorna, och det är som de aldrig funnits alls,/

och bara det ska då lysa som reflekterar/

så vi konstaterar, vi har brunnit falskt!/

Problemet är inte att vi inte är perfekta/

utan att vi gör omvärlden till en läktare/

en lydig kör som sjunger vårt lov när vi fläktar med/

trollpinnen så mycket vi orkar och mäktar med/

vi är berusade av berömmelsens nektar/

för vi tog med oss lögn och muta´ dess väktare/

Våra medmänniskor står täckta/

- för att vi skulle få lysa måsta alla andra va släckta/

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från ...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

"Stackars den som förälskar sig i sin bild, sådan den tecknas av opinionen under offentlighetens smekmånad.” Dag Hammarskjöld