Papperskorgen

I papperskorgen slänger man sådant som man inte längre vill ha kvar – sådant man inte längre klassar som tillräckligt värdefullt.

Men kanske är några av de bästa bortslängningarna de som sker med sådant vi tycker är värdefullt.

"Kill your darlings" heter det i ett uttryck som pekar på behovet av att vi ibland faktiskt också offrar sådana saker som vi tycker om, för det stora helas skull. Ta en text som exempel. Jag kan komma på en formulering som jag tycker låter klatschig, en kombination av ord som jag gärna vill få in i textraderna, men som påverkar och låser resten av textens utveckling. Då är det nödvändigt att jag slaktar formuleringen, utan rädsla för konsekvenserna. Det är ett slags steg i blindo, i tro på att det ändå någonstans ska ordna sig.

Detta kan också gälla livet, om jag nu tillåts att göra en lite mer ”töntigare” reflektion. Den som vill kan därför sluta läsa nu och bara behålla det som står ovan, som en slags allmän reflektion över skapandeprocessen eller nåt.

Och eftersom jag har lite svårt att komma bort ifrån detta med tro (och tur är väl det!) så jag måste därför, även om det låter religiöst och frånstötande för någon, säga att samma sak gäller med Gud.

Jag kan hålla fast vid en definition av vem Gud är. Den har jag sedan jättekär och tillåter ingen att ifrågasätta den. Jag kan till exempel tro att Gud är en snäll mamma som gör precis som jag vill, när jag vill och om jag vill. Eller kanske att Gud är en dömande och hård, frånvarande fader, som aldrig är nöjd. Och så vidare.

Men ibland är det kanske nödvändigt att jag släpper min definition av Gud för att finna Gud.

Nu menar jag inte att man ska ge upp de positiva och sanna bilderna av Gud. Gud är exempelvis verkligen som den godaste modern (om man nu inte drar bildspråket för långt). Gud är oerhört god och kärleksfull. Detta ska man inte sluta tro på och för inget i världen ge upp. Men någonstans kan den barnsliga tron utvecklas mot en vuxnare tro. Och då måste man kanske även faktiskt ”ge bort” tron som den ser ut idag (nej, inte övertygelsen om sanningen i den kristna tron – bara det stadium övertygelsen tagit sig till just idag). Tron kanske kommer när man släpper taget om den.

Och som sagt. Detta gäller för annat i livet. Relationer med folk, mina talanger och begåvningar, mitt arbete, mina intressen etc etc. Dessa saker är i sig goda och positiva, men de måste då och gå igenom en revisering för att jag inte ska hålla fast vid dem för sakens skull och därmed låsa fast mig själv och andra vid min definition av livet och verkligheten.

Låt mig ta ett exempel: Jag kanske ser mig själv som en oerhört positiv människa och anses av de flesta vänner vara det. Men så möter jag en dag någon som skapar väldigt negativa beteenden och reaktioner hos mig. Genast skapas en konflikt eftersom personen ifrågasätter min bild av mig själv. Jag tvingas då in i ett spel för vinna över människan till mig, bara så att min bild som positiv ska bekräftas, eller alternativt försöka bevisa att personen ifråga är en elak person, vilket i sin tur omvänt bekräftar mig själv som god.

Den enda lösningen: Jag måste ge bort även det "goda" hos mig, kravet på att få behålla det och ha det som den slutgiltiga definition av vem jag är.

Och då kommer det goda i mig (eller tron också för den delen) tillbaka. Lite stillsammare, lite mindre skrytsamt. Till synes kanske till och med lite mindre. Fast egentligen är det större, för det är mer verkligt.





Vem har någonsin sett Gud? Ingen. Men den som ger upp sitt krav på att kunna definiera honom och istället går med på att han får uppenbara sig såsom han vill uppenbara sig, kommer att få äga honom ”helt och hållet”. (Egentligen är det tvärtom – det blir Gud som kommer och tar oss i ”sin ägo”, som en älskande förälder omsluter ett barn – men han låter oss äga honom också, som ett barn äger sin förälders kärlek).