"Kärlek är uppror!"

Så stod det på en vägg i en stad i ett land en gång. Ditmålat av någon för att visa: "Något är fel i det samhälle vi lever i! Något måste förändras! Och vägen dit är uppror!"

Är det sant?

Det finns inom subkulturerna en reaktion mot det etablerade samhället. Detta tar sig inte sällan i uttryck i att man vill chockera eller ironisera över rådande värderingar och moraluppfattningar. Det som anses fel gör man, det som anses fult säger man. Ska det vara ordning skapar man kaos. Ska man inte säga ett visst ord säger man det.

Men vad är det man reagerar mot? Är det värderingarna i sig? Nej. Jag tror att det är bruket av dem som man upplever som hycklande. Man tror inte på vad samhället säger därför att det inte stämmer överens med vad samhället gör. Det är ett brist på förtroende, möjligtvis främst mot vuxengenerationen. Man tror inte på vad samhället säger för att man kanske inte riktigt tror på vad farsan eller morsan säger.

Talet om ”kärlek” exempelvis, såsom det förmedlas i Hollywood-filmerna och i popmusiken, känns påhittat, överdrivet och töntigt. Det stämmer inte med verkligheten. Istället blir då mitt tal om relationer fyllt av råhet och fräckhet. Jag tror inte på det ”vackra” såsom det framställs i den etablerade kulturen, så i stället talar jag om det fula, för det känns mer på riktigt, mer äkta.

Den här upprorskänslan kan givetvis ta sig flera uttryck. Det måste inte vara den ironiska reaktion jag beskriver ovan. Några hittar exempelvis ett politiskt eller etiskt engagemang som de drivs av, vilket ju är värt all heder. Men det jag intresserar mig mest för här är upproret för upprorets skull. ”Uppror är kärlek”, som det hette i väggbudskapet.

~ ~ ~

Nu finns också en annan linje i subkulturerna: den "goda". Inom hip-hoppen till exempel är det en hel del artister som vill tillhöra den inriktningen. De går emot ytlig rap-kultur, menar istället att man måste söka någon form av upplysning. Tal om medvetenhet, positivitet, rötter, rättfärdighet och gudomlighet är inte ovanligt. Man ska vårda naturen och vara fredlig, tänka på de fattiga och vara ödmjuk. Dessutom är det inte fel om man är lite lagom spirituell.

Detta är väl ändå en bättre reaktion?

Ja. Rent ytligt så får man ändå säga det. Ett land mår ju bättre av fred än krig. Ett samhälle mår bättre av lugn än kaos. Ett samtal funkar bättre med uppriktighet och vänlighet än ironi och sarkasm.

Fast egentligen är det samma fel bakom båda.

Den som i besvikelse (eller kanske bara i uttråkning!) gör uppror mot samhället genom att göra och säga det som chockar har självtillräckligheten som grundattityd: ”Jag klarar mig själv! Jag behöver inte er andra! Ni får klara er själva! Det är mitt uppror som är viktigt! Ni har felat mot mig och nu gör jag som jag vill!”

Och den som vill vara god säger faktiskt samma sak, fast på ett lite svårupptäckligare sätt. ”Jag klarar mig själv! Jag kan vara god! Jag är god redan! Jag behöver ingen annan för att vara god!”

~ ~ ~

För ett tag sedan såg jag ett band som i ett sammanhang sjöng en låt ungefär med refrängen: ”Något måste gå sönder. Något djupt inom mig måste gå sönder” (någon kanske vet vilken låt det handlar om och kan texten mer exakt?). Jag tror inte artisterna var troende. Men jag tror däremot att de anat något avgörande.

Uppror är i sig inte kärlek. Men kärlek innebär uppror. Mot det som är uttalat elakt i mitt beteende och som blir till förstörelse i mitt liv och andras. Men också lika mycket mot det som vill vara förmer än andra, den självpåklistrade godheten.

Människan behöver inte göra uppror för upprorets skull. Ej heller vara snäll och god för att hon ”borde”. Människan behöver den djupa självinsikten som ställer henne på bar backe, den plats där hon inser att hon behöver.

Människan behöver, som sången löd, "gå sönder". Därefter kan något nytt byggas upp. En ny människa, som varken behöver göra uppror för att finna sig själv, eller framstå som god för att känna att hon är någon.

Och då är det ironiskt nog tvärtom. Den som är ”upprorisk” är på ett sätt närmare sanningen än den som menar sig söka den. Den som redan är sönder, som liksom lever i söndringen, i ett liv där det för det mesta är kaos, har lättare att till slut inse det som gäller för alla människor: vi behöver någon annan. Ja. Vi behöver Någon Annan.

~ ~ ~

Och därför gick också Han till de prostituerade, till tjuvarna, till brottslingarna, till syndarna, till de besvikna, till de arga, till de upproriska. Han visste att där skulle hans budskap falla i god jord. Inte i hjärtan som redan tyckte sig vara goda, utan i hjärtan som lärt känna båda brustenheten i sig själva och i andra.