Upp med händerna!

Plötsligt bryter en film fram på vardagens gråa duk. En motorcykelpolis dyker upp, just intill bilen – hastiga steg! hjälmen på! dragen pistol!

– “Levanta a mão um pouquinho!!!"

En 17-årig(?) kille på trottoaren, i kanske för nya kläder (gatustil!) för att bara vara en springpojke på något kontor i närheten, vänder sig om. Han ser förvånad ut. Lyfter inte händerna som polisens häftiga rop kräver. Polisen tvingar ner honom invid ett träd. En till polis kommer fram. Den första polisen ser ut att hitta något vid trädet medan 17-åringen hålls nere på marken. Kanske hade han slängt något där. Kanske är han springpojke för ett annat slags kontor.

Mer ser jag inte förrän rödljuset byter till grönt och trafikkön pressar mig vidare, bort från filmen, bort från verkligheten.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Det utspelar sig för typ två veckor sedan. Och mina spontana tankar, utan att försöka vara för djup:
Ingen kan säga sig förutbestämd att begå brott. Men det finns en kontext, en livshistoria, en bakgrund.

Vem är denne kille, eller andra i samma situation som han? Hur lever han? Vad tänker han? Vad vill han med livet? Och kanske ännu viktigare: Vem talar hans språk? Kan man kräva ansvar av en person innan man visat att just dennes verklighet är viktig? Förvisso är väl ändå alla är skyldiga att hålla lagen, oavsett hur långt ifrån "samhället" man känner att man lever. Men frågan är ändå om den killen fått en rättvis chans, blivit hörd, blivit tilltalad?