Obekymrad om ris och ros
tar han klivet över Tröskeln smidigt nog
En gammal man som vet vad livet tog
Han levde i slit och knog med fick vila när han dog
För frid och ro kostar strid och tro
man måste offra allt – för livet är inget pris för stort
Ens namn i Livets bok skrivs i blod
med tålamodets, trons och också lidandets ord
en upp– och nervänd värld,
där tjänarna och de små får stå där eliten stod
Här är den som är liten stor
en sliten stol ska bli till en slipad tron
en fattig tvivlare kommer blir rik i tron
en skatteindrivare får spika skor
Det kan tyckas att det bästa är att glida i nån sol
ta livet koolt och ligga och svida i nån pool
men vem kan tänka sig att lida för sin bror
utan att Hollywood liksom gnider med fiol?
Vi väntade gärna medans livet log
men frågan är väl: När har vi vilat nog?
-Det tar tid innan man blir som ett bibelord
gammal, mångfaldig och ideligt god
men det fick ta den tid det tog
Kan det vara därför hans predikan tog?
Jag vet inte riktigt om det finns någon mening med att posta just den här texten. Gör det ändå. I värsta fall bara för att det ska finnas nåt på bloggen. :) Den gamla mannen är ingen särskild person.
Samtidigt finns han och återspeglas i goda exempel man har omkring sig. Det där med att vara gammal och ändå göra rätt, att ha kommit fram och inte fastnat under livets gång, att även som gammal vara redo att göra offer, det är något jag skulle vilja uppnå någon gång och som jag också ser upp till. Med "predikan" menar jag inte egentligen att det skulle handla om en predikant. Men det budskap en människa som lever så lämnar efter sig är starkt nog, oavsett om hon predikar eller inte. Det kan överbetonas ibland att livsvägen är lidande. Eller som det beskrivs tungsint av en lokal predikant i Populärmusik från Vittula: "en livslång uppförsbacke." Visst. Lidanden finns. Men de är inget självändamål. Vi ska inte ha det svårt för sakens skull. Men vi ska väl på något sätt bära svårigheterna, när de kommer. Man betalar inte med "blod" för att komma in i himlen, men vägen här på jorden kan kanske ibland kosta det?
En ren hypotetisk fråga, vad tror du du hade gjort, levt och varit idag om du inte hade läst detdär gula pappret med det kristna budskapet dendär höstdagen i September år 2000 ?
SvaraRadera/ Trixan
Hmmm..Mycket intressant fråga. Jag vet faktiskt inte. Vad som helst hade ju kunnat hänt. Men jag tror att jag säkert hade spelat in mer musik, rest mer etc etc. Men också, bit för bit, mått allt sämre. Nu menar jag inte att mitt liv måste ha varit en katastrof. Jag hade utan tvekan haft bra dagar också och varit med om bra saker! Det är nog viktigt att stryka under. Men under det, rätt svårt att mota bort med hjälp av framgång eller lyckorus: ångest, skuldkänsla, falskheten, flykten, förvirringen. Det gula pappret var rätt viktigt ändå. :)
SvaraRaderaVar lever du nu...
SvaraRaderaMVH // gammla skolan
PS.
Funderar du fortfarande på livet av stadens bultande tjärna. Av stål och avgaser, vi saknar dig inte, har många ägande profiler som klarar sig bra utan dig. Är glad för din skulla att du hittat någon som talade direkt till dig utan att blinka. Flörtar han med mig så tar jag det som en komplemang och tar med mig flickan vid baren som har skakat på sin rumpa för mig hela kvällen. Använder mitt gummi som legat i min plånbok en 09-09 och ber henne svälja annars får hon det i ögat. Det jag vill säga är att livet lever vidare utan dig!
FRED
-M
David:
SvaraRaderaVad pratar du om för ångest, skuldkänsla, falskhet och förvirring? Var kommer den ifrån? Menar du att alla "kända" personer lever i falskhet? / Trixan
Mattias,
SvaraRaderaJag lever i Brasilien, i Sao Paulo. Sedan 4 år. "Livet i staden" har jag alltså gott om. :)
Gamla skolan?
Trixan,
SvaraRaderaSådana saker kan ju komma från lite varstans. Känslor är väl inget bevis på att man är fel ute i sig. Skuldkänslor kan man ju få för att man inte blev fotbollsproffs fast farsan ville det. Då är det ju knappast något man bör behöva må dåligt över. Man har ju ingen skuld i reell mening.
Kanske använde jag för stora ord vad gällde hur det blivit för mig. Men. Om man lever i konflikt med sitt inre då mår man rätt dåligt. Jag vill mena att jag drevs till stor del av självhävdelse...Då försöker man bli något. Med andra ord vet man inte vem man är. Det kan ju göra att man emellanåt, mellan varven så att säga, upplever det hela rätt tomt. Meningslöst kanske.
Alla upplever det kanske inte så rent erfarenhetsmässigt, men jag menar också att ett liv utan Gud någonstans innebär ångest. Sedan kan man fylla ut detta rum med olika saker. För en blir det musiken, en annan resan, en tredje arbetet. Jag är inte säker på att sakerna i mitt fall hade kunnat hålla stånd så jättelänge.
Emellertid, igen: ångest och att må dåligt är inget "fel" i sig. Men ibland, ibland kan den kanske vara ett tecken på att jag också lever fel?
"gammla skolan" - tiden man minns, tiden då vi gick till olika klassrum. Lekte och krigade mot varandra.
SvaraRadera-M