Hur är man en kristen egentligen? Jag som inte ens vet hur man skriver en blogg ställer mig nu denna fråga lite så där fredagsförmiddagsaktigt. Jag har lagt märke till att jag går rätt så mycket upp och ner. Ena stunden ner i förtvivlan, andra stunden är jag övertygad. Hur kan det komma sig? Ibland kan jag tycka att jag lärt mig en hel del och den pinsamma misstanken kommer till och med att jag lärt mig mer än många andra. Men i nästa stund kan jag överväldigas över min surhet och brist på tacksamhet, hur jag har så svårt att tro mitt i vardagens (jag tycker inte om ordet vardagen förresten) överraskningar och ansvar.
Jag kanske får lita på detta enda: att Gud är större än vi. Jag kan såklart växa och bli bättre, lära mig viktiga saker, till och med lära känna något av vem Gud är. Men ytterst faller det inte på mig. Det är Gud som bär mig. Han är större än våra hjärtan, som en gammal man uttryckte det i ett brev som sedan blev en del av Nya Testamentet. Kanske kan det vara ett av svaren på min fråga, jag som oroar mig över hur jag ska klara av resten av livet när jag ibland inte tycker mig klara av stunden ens.
Alltså: tack gode Gud.
