Svenskarna

De ser ut som varelser från en annan tid. Långa, bleka och kanske något töntiga. I Salvadors hamn, huvudstaden i delstaten Bahia, och för övrigt den stad utanför Afrika med störst antal afrikaättlingar, stöter vi ihop med ett gäng svenskar under semesterdagar i somras. De står ut från mängden. Självklart förvisso. Men det är något mer med dem. Något liksom....Ja. Jag vet inte exakt. Något extra exotiskt.

Inget förakt alls. Jag är svensk. Min familj är svensk. Och kanske har alla folkgrupper något märkligt över sig. Här vill jag ändå hävda svenskarnas speciella märklighet. Den ser man kanske lättare utifrån. Inifrån tycker vi att vi är normen. Men! Är de andra inte som vi? utbrister vi förvånat när vi möter människor med andra vanor och värderingar. Själva ser vi inte att vi ser ut som om vi kom från 1000-talet eller nåt. Fast med universitetsutbildning såklart.

Som den brasilianska experkommentatorn igår under matchen mellan Söderling och Nadal:

"Svenskarna är ett superhärligt folk. Extremt glada och nöjda med livet och de tycker om fest. De spelar mycket ishockey".

Det där med ishockeyn mitt i allt! Bortsett från den grymma generaliseringen kan man kanske se det framför sig: ett lekande, solglatt folk som liksom i sin naiva tillvaro och glädje inte har så mycket mer att göra än att ge sig ut och spela den roliga sporten på is med puck och klubbor.

Intressant att tänka på hur vi svenskar ses.