En gammal man

Obekymrad om ris och ros

tar han klivet över Tröskeln smidigt nog

En gammal man som vet vad livet tog

Han levde i slit och knog med fick vila när han dog

För frid och ro kostar strid och tro

man måste offra allt – för livet är inget pris för stort

Ens namn i Livets bok skrivs i blod

med tålamodets, trons och också lidandets ord

en upp– och nervänd värld,

där tjänarna och de små får stå där eliten stod

Här är den som är liten stor

en sliten stol ska bli till en slipad tron

en fattig tvivlare kommer blir rik i tron

en skatteindrivare får spika skor

Det kan tyckas att det bästa är att glida i nån sol

ta livet koolt och ligga och svida i nån pool

men vem kan tänka sig att lida för sin bror

utan att Hollywood liksom gnider med fiol?

Vi väntade gärna medans livet log

men frågan är väl: När har vi vilat nog?

-Det tar tid innan man blir som ett bibelord

gammal, mångfaldig och ideligt god

men det fick ta den tid det tog

Kan det vara därför hans predikan tog?

Jag vet inte riktigt om det finns någon mening med att posta just den här texten. Gör det ändå. I värsta fall bara för att det ska finnas nåt på bloggen. :) Den gamla mannen är ingen särskild person.

Vinter

  

   Vinter i Sverige. Foto taget från systerns badrum.
  

    Vinter i São Paulo. Foto taget från vårt badrum. 

Fiskfjärilen på gardinen

Till fruns förskräckelse och till min egen glädje fick vi besök igår från en fjäril. Han väntade på oss på gardinen när vi kom hem. Den verkar vara av den mycket ovanliga artkombinationen fisk-fjäril vilket kan konstateras på nedanstående bild.

Efter ett tag begav den sig något forcerat ut på balkongen där den ställde sig i denna pose:

Människor i träden

Ansning föregående helg.

Djur på trädet

Djur på fönstret

Halleluja med sprickor i

Så kvarstår bara vår tro: en övertygelse utan dikotomi

ett halleluja med sprickor i

ett rop om nåd när Herren gick förbi

men när vi tror oss veta allt är vi en 8-åring med flickfobi

för det han egentligen önskade var tjejbacillerna

så hans tro är tvivel, han förnekar det som han ville ha

Bara när det brister hittar man dit,

det som sist är kvar är det man kan lita till

det man mister kommer tillbaks när man väntar lite till

rosor växer bland tistlar för och använda en sliten bild

Men Mister Självsäkerhet?

- sitter rätt själv i sin lägenhet, utan frågors förlägenhet

täta lister och ett visst register med ord som klister

för och isolera dörrar och fönster

men inte förrän det går sönder som ett isterband

kommer han finna det han längtade efter

för tron bor rätt djupt, typ på tvivlets botten

där planteras den i dyn, dör och skjuter så skott sen

blott en krossad ruta utan plåster

så sipprar ljuset därute in i huset

”Halleluja med sprickor i” lånar jag från något jag läst eller hört.

Argentinarna

Det var bara vid ett tillfälle som jublet blev i närheten så högt som när Brasilien gjorde mål. Min svärfar applåderade stort och min svärmor sjöng. Argentina släppte in mål. Rivaliteten är rejäl. Det skrevs i tidningen att det firades stort på Buenos Aires gator när Brasilien åkte ut. Nu fick de tillbaka alltså.

TV gjorde ett snyggt ihopklipp i direktsändningen där bilderna växlade mellan en alltmer förtvivlad Maradonas ansiktsuttryck och målen som trillade in. Allt till tango-musik.

Själv håller jag förvisso på Brasilien, men rötterna är inte tillräckligt djupa för att jag också skulle helt kunna känna med i rivaliteten mot grannlandet. Jag höll nog mest mot Tyskland.

Nu får man hoppas att Spanien vinner VM för första gången, eller Holland. Uruguay har ju redan två titlar så de klarar sig tycker jag.

Brassarna

Nej. Det gick inte. Jag höll på Brasilien som mitt lag. Jag kunde säga att "vi" förlorade och så kändes det. Efter bästa fotbollen i VM i första halvlek snubblar sig Holland ikapp i andra. Brassarna förlorar all gas. Vi förlorade all gas. Drömlikt. Mardömslikt. Seg plan. Domaren emot sig. Självmål. Ett mål på hörna.

Fy. Vi stängde av TV:n och lunchade istället. Sedan gick vi och kollade på den nya tunnelbanelinjen som öppnats. Den kommer att gå ända till Morumbis fotbollstadion som var tänkt att ta emot öppningsmatchen eller någon semifinal i VM här 2014. Sedan skrotades just Morumbi som alternativ och man letar nu efter andra möjligheter. Man kommer till och med dra om tunnelbanelinjen på grund av denna skrotning, även om den finns kvar. Linjen dras upp men VM kom inte dit det skulle. Som nu: såret i hjärtat efter förlusten finns kvar men VM-guldet kom inte hit.

Nu är det bara att hålla på Gana!

Och perspektiv: Rio-laget Flamengos idol-målvakt Bruno är starkt misstänkt av polisen att ha fört bort, kanske till och med dödat sin före detta flickvän. Hon hade vad det verkar fött hans son medan han ville att hon, under hot, skulle göra abort. Dessutom hade hon anmält misshandel från Brunos sida.

Fotboll spelar ingen roll alls. I alla fall inte i det fallet.

Svenskarna

De ser ut som varelser från en annan tid. Långa, bleka och kanske något töntiga. I Salvadors hamn, huvudstaden i delstaten Bahia, och för övrigt den stad utanför Afrika med störst antal afrikaättlingar, stöter vi ihop med ett gäng svenskar under semesterdagar i somras. De står ut från mängden. Självklart förvisso. Men det är något mer med dem. Något liksom....Ja. Jag vet inte exakt. Något extra exotiskt.

Inget förakt alls. Jag är svensk. Min familj är svensk. Och kanske har alla folkgrupper något märkligt över sig. Här vill jag ändå hävda svenskarnas speciella märklighet. Den ser man kanske lättare utifrån. Inifrån tycker vi att vi är normen. Men! Är de andra inte som vi? utbrister vi förvånat när vi möter människor med andra vanor och värderingar. Själva ser vi inte att vi ser ut som om vi kom från 1000-talet eller nåt. Fast med universitetsutbildning såklart.

Som den brasilianska experkommentatorn igår under matchen mellan Söderling och Nadal:

"Svenskarna är ett superhärligt folk. Extremt glada och nöjda med livet och de tycker om fest. De spelar mycket ishockey".

Det där med ishockeyn mitt i allt! Bortsett från den grymma generaliseringen kan man kanske se det framför sig: ett lekande, solglatt folk som liksom i sin naiva tillvaro och glädje inte har så mycket mer att göra än att ge sig ut och spela den roliga sporten på is med puck och klubbor.

Intressant att tänka på hur vi svenskar ses.