Halleluja med sprickor i

Så kvarstår bara vår tro: en övertygelse utan dikotomi

ett halleluja med sprickor i

ett rop om nåd när Herren gick förbi

men när vi tror oss veta allt är vi en 8-åring med flickfobi

för det han egentligen önskade var tjejbacillerna

så hans tro är tvivel, han förnekar det som han ville ha

Bara när det brister hittar man dit,

det som sist är kvar är det man kan lita till

det man mister kommer tillbaks när man väntar lite till

rosor växer bland tistlar för och använda en sliten bild

Men Mister Självsäkerhet?

- sitter rätt själv i sin lägenhet, utan frågors förlägenhet

täta lister och ett visst register med ord som klister

för och isolera dörrar och fönster

men inte förrän det går sönder som ett isterband

kommer han finna det han längtade efter

för tron bor rätt djupt, typ på tvivlets botten

där planteras den i dyn, dör och skjuter så skott sen

blott en krossad ruta utan plåster

så sipprar ljuset därute in i huset

”Halleluja med sprickor i” lånar jag från något jag läst eller hört.

Det sammanfattar detta: att det kan vara med rätt stor brustenhet som vi bekänner vår tro. Ibland inte utan tvivel. Inte så att tvivel skulle vara en dygd. Det finns en tendens ibland att man förgyller tvivlet. Tvivel är vackert, tro är banalt. Kanske gör man det till en ursäkt till att inte behöva ta ställning? Tro och tvivla inte, uppmanar oss Bibeln istället. Men. Det är inte alltid att det vi kallar tro är tro. Texten handlar mer om det.

Förresten. Dikotomi? Ett fancy ord som jag upptäckte rimmade med de övriga. Var faktiskt tvungen att leta upp dess betydelse. Det handlar om en uppdelning som kräver att det finns två uteslutande motsatser. Fakta och fiktion är en sådan. Tro och tvivel är en annan. Dessa verkar inte gå att kombinera. Antingen eller. Dikotomi.

Även om Kristus är en mycket radikal person när han kommer till oss och manar oss till genomgående uppbrott, kan man ändå inte säga att han är perfektionist. Följ mig, säger han. Och med honom följer vi, i tro. Och vi bär med oss våra tvivel. Alltså: i vår tro finns också tvivel och i vårt tvivel kan det finnas tro. Det är givetvis mer tro som är vårt mål, men att vinna den är en process där tron får mogna och genomsyra mitt liv. Jag kan ha tvivel på ett område: just där, i den situationen kommer Gud, långsamt eller snabbare och försäkrar oss så småningom om att vi kan lita på honom. Tvivlet kan alltså vara en väg till tro.

Det förnekade tvivlet är däremot inte tro. Mister Självsäkerhet, som inte är någon speciell person utan tendensen inom oss alla att hålla tätt mot svårare frågor för att kunna klara sig själv, sitter där. Han slår för sitt sinne för att slippa känna det han egentligen känner. Bara om han är ärlig mot sig själv finns det en möjlighet för att det ska kunna komma in något ljus över den situation han befinner sig i. Tron börjar när man blir på riktigt.