Skalden

En ung man som bestämt sig: han skulle bli skald/

svårare var det med skulden i skallen/

han rimmade munnen varm/

så när han nått fram, kunde han inte låta bli och tänka: Varför va´ kullen så kall?/

Killen har skills, ändå undrade han/

vem han var där han stod och såg ut över hundrade man/

Underlägsen men skrytsam,/

ville ha många omkring sig på vägen, ändå var han utanför och ensam/

Hans frihet? - en Kumlaanstalt/

om dagen, ett stjärnskott, om natten, jagad av hundskall/

du skulle kunna kalla det falskhet/

och det är det ju för Den som allt vet. Men ikväll är det fullsatt!/

och han är beredd och gå runt allt för att äga beundran,/

så strunt sam, ingen dum tanke skulle stjäla hans stunds glam/

Så står han på scen och tuggar på en guldmedalj/

fast den blir rätt bitter i både mun och i svalg/

för guld när man väger lätt blir en rätt tung metall/

han har vunnit ett namn men försummat sitt kall/

Han har nyss stått och dundrat med full hals/

nu står han inför universums stjärnor som en stum man/

ordlös inför evigheten och i smurfgestalt/

måste han överge det evangelium han tidigare förkunnat/

han måste byta skryt mot förundran/

när han ser ett Lejon stiga ner från himlen och bli till ett lugnt Lamm/

Tar det en sekund alls?/

Innan han står med bara några ord: ”Ge mig Ditt guld och Din kamp!/

Jag lämnar mitt hem, låt mig få vinna min Guds land!/

Din kärlek har övervunnit både min framgång och fruktan!”/

-

Det som sägs snyggt men saknar grund har mumlats/

det beror på att själva källan bakom har grumlats/

det kan ha flyt och välla fram väldigt övertygande/

men det är inte vatten mot törst, utan dunkelt slam/

Och att satsa på att vinna är väl en rätt sund sats/

men att vinna en kulle utan glädje är väl i så fall en rätt skum skatt?/