Staden

Den skramlar, skränar och skriker. Ändå är staden en öken och världen en stum plats, en ödemark där ingen annan finns. Bullret är bara en täckmantel för tystnaden vi flyr för – i rädsla för vad vi ska höra i den. Bilarna är ett sätt att hastigare komma bort från den ofrånkomliga verkligheten om vår förgänglighet. Vi lever högljutt och nära varann, men är lika långt borta som den tysta månen. Det är därför orden är så tomma och meningslösa – ett viftande med kläder över en naken människa. Och därför är tystnaden den enda vägen till gemenskap, den enda grunden för ord som inte förvillar. Ord som inte bara kommer ur saknaden, men ur mötet. Där upphör jakten och splittringen, där blir två ett. Dit är vi på väg, i ett ibland ganska smärtsamt förblivande i kroppen, i livet vi fått.

Vad gör statsministern med synden?

Ja. Vad gör han (hon) med den egentligen? Ingen människa är utan synd. 

Synd är inte att ha stulit kakor från mormor, eller att ha svurit en gång under källartrappen.

Det är inte att bryta tabun. 

Visst. Det går också att kalla detta att gå emot moraliska lagar för synd. Det är också sant. Det är fel att mörda. Sant. Mördar man så syndar man. Sant. 

Men synd, speciellt i Nya Testamentets värld, är inte först och främst att begå fel. Det är att vilja det som är fel, att ha det som inre motiv. Problemet är inte överträdelserna. Det är deras ursprung. 

När maktens män, för det rör ju sig mest om män, begår snedsteg höjer vi på ögonbrynen. Borde de inte veta bättre? Att de inte tänker på sitt rykte? Men kraften inom oss som driver till att testa gränserna, till att göra det förbjudna, till att bryta mot lagen, är större än vilka etiska principer som helst. Och större än rädslan att bli upptäckt. Alla människor, från president Obama i Washington till vakmästare Olsson i Vallentuna, bär på den grymma benägenhet att vilja sitt eget bästa på andras bekostnad och som på bibliska kallas för synd. 

Självinsikt är ett ledord här. För man kan högt domdera sin avsky för ett visst beteende, när andra ser på. Bara för att begå samma sak, när ingen ser på. Vi själva bär på den svaghet vi dömer hos andra. 

Alltså. Något måste vi nog trots allt göra med drivkraften inom oss som får oss att köra över oss själva och andra.

Jag har ingen snabb lösning på detta, men anar att det enda som kan förhindra en människa att inte förgripa sig på sanningen är att säga sanningen. Inför någon annan människa. Och ytterst, inför Gud. Man behöver bekänna det man gjort eller vill göra. 

Många menar att det är en alltför lätt väg att bara be Gud om förlåtelse, efter man gjort något fel. Kan man då gå och mörda någon och sedan be Gud om förlåtelse? Intressant. För det betyder att människor utanför kyrkan har en högre syn på rättvisa än vad man menar finns i kyrkan. Det som är fel ska straffas!

Helt sant. Men att bekänna sitt fel är inte att komma lätt undan. Detta är inte den kristna vägen. Att bekänna sin svaghet är något man behöver göra hela tiden. När jag får sätta ord på min frestelse tidigt är chansen mindre att den växer sig större och mynnar ut i en skandal som river med sig många människor. Alltså bekänner jag först och främst det lilla för att undvika det stora. 

Bekännelsen är den smärtsamma väg som gör att jag inte står ensam längre med mitt begär att göra det jag inte vill. Skulle tipsa på att både statsministern på ministeriet och svenskläraren på gymnasiet skulle må rätt bra att få ha ett icke-dömande, men icke-överslätande, öra att öppna sig inför, om de nu inte redan har det. Detta behöver vi också vinna tillbaka i kyrkan. 

Vi behöver möta både benådande och sanning. För den som fallit finns det nåd. För den som insett sanningen om sitt fall. Och återigen, många gånger, hela livet, ända tills vi kliver in i den värld där nåden har vunnit sin slutgiltiga seger. 

Människa

Vi tror lätt att det mänskliga är ett problem. Låt vara att vi människor har en del problem, men det är inte vår naturliga mänsklighet som är upphovet till detta. Så kan man säga att en människa som dödar ett barn eller stjäl från en sjuk beter sig omänskligt. Personen agerar egentligen mot det som är naturligast för en människa: att ta hand om barnet och hjälpa den sjuke.

Att det "goda" är naturligt för oss är ju förklaring till varför det finns så mycket godhet i världen, utan att det nödvändigtvis måste röra sig om speciellt "heliga" eller "religiösa" människor. Därför chockas vi över fruktansvärda brott. Hur kan en människa...!?

Varifrån kommer all denna godhet? Ja, oftast brukar vi ställa frågan tvärtom: varifrån kommer alla denna ondska? Detta leder ofta fram till ett problem som, om jag nu inte stavar fel, på religiöst språk kallas för Teodicé-problemet: hur kan Gud, om Gud nu är god, tillåta det onda? Svaret? Vi kan ha teorier, ana vissa sanningar, men till slut måste vi nog konstatera att vi faktiskt inte vet fullständigt varför en gudomlig godhet skulle "tillåta" det onda.

Ett av "svaren" som vi ändå kan se framträder om vi vänder på det. Svaret till varför det är så mycket ondska i världen är att möta ondskan med godhet. Att bli svaret själv är ett sätt att "lösa" Teodicé-problemet, genom att ta dess konsekvenser. Det ger ingen förklaring på varför, men det ger i alla fall människor en anledning att tro att ondskan inte är mäktigast. Att det finns så mycket godhet, och att vi är kapabla till så mycket gott, är en rätt stark vink om att världen inte är meningslös och bara slumpmässig materia.

Och så tillbaka till människan. Varifrån kommer godheten? Kanske en överlevnadsinstinkt? Något naturen slipat fram för att göra oss människor överlägsna på jorden, för att gynna vår ras bland andra levande varelser?

Nja.   

Det djupast mänskliga är det som är mest likt det gudomliga. När vi är som mest oss själva är vi mest lika Gud. Men. Inom oss finns en annan kraft, svår att se och erkänna, som förvrider det ursprungligt goda. Den är rätt obarmhärtig och kan förvandla naturligt goda mänskliga uttryck som lek, dans och sång till svek, skam och lögn. Vi ska inte bekämpa vår mänskliga natur. Men vi ska bekämpa vår omänskliga natur.

Att problemet skulle vara vår mänskliga natur är en allvarlig missuppfattning som gör att folk självklart ryggar tillbaka inför kyrkans tal om Gud, helighet, rättfärdighet, synd etc. Vi är ju bara människor! Ska nån sur Gud sitta och döma oss för det? Om vi inte kan visa på att problemet inte ligger i att man är människa, utan att man har det så svårt att just vara människa, då är det inte så konstigt att någon inte vill bli troende: personen känner ju att den måste välja mellan att vara människa eller troende. Inte något svårt val direkt.

Det riktiga valet är istället att bli en människa, men med tron i sig. Vad annat än tron kan göra så att en människa förvandlas och blir lik Gud? Att bli en kristen är inte att bli ett ufo. Det är, om det går rätt, att långsamt bli en riktig människa. 

(bitat till stor del från andra)

Celebrate

Min syster postade denna sång av Fred Hammond på sin blogg och jag ville dela med mig av den här.

Kaffets cirklar

En fråga - och kanske ett svar?

Hur är man en kristen egentligen? Jag som inte ens vet hur man skriver en blogg ställer mig nu denna fråga lite så där fredagsförmiddagsaktigt. Jag har lagt märke till att jag går rätt så mycket upp och ner. Ena stunden ner i förtvivlan, andra stunden är jag övertygad. Hur kan det komma sig? Ibland kan jag tycka att jag lärt mig en hel del och den pinsamma misstanken kommer till och med att jag lärt mig mer än många andra. Men i nästa stund kan jag överväldigas över min surhet och brist på tacksamhet, hur jag har så svårt att tro mitt i vardagens (jag tycker inte om ordet vardagen förresten) överraskningar och ansvar. 

Jag kanske får lita på detta enda: att Gud är större än vi. Jag kan såklart växa och bli bättre, lära mig viktiga saker, till och med lära känna något av vem Gud är. Men ytterst faller det inte på mig. Det är Gud som bär mig. Han är större än våra hjärtan, som en gammal man uttryckte det i ett brev som sedan blev en del av Nya Testamentet. Kanske kan det vara ett av svaren på min fråga, jag som oroar mig över hur jag ska klara av resten av livet när jag ibland inte tycker mig klara av stunden ens.

Alltså: tack gode Gud. 

Några händelser

Man skulle nog kunna dela in veckan som varit i några händelser. Det är mycket svårt för mig att köra någon slags vardagsblogg med en massa roliga inlägg om allt som försiggår under dagar och timmar. Det gör andra bättre! Men vill ända berätta om det viktigaste på den korta hemresan till Sverige med anledning av min brors bröllop.

1. Hänga med Junis. Helt grymt. Min fina syster och hennes man fick barn för 3 veckor sedan. Och doften hos en bebis! Borde kapslas in. Härlig helg. Också härlig älg. Stek. 

2. Hänga med alla syskonen i en vecka: rutschkanetävling med brorsorna (Förste vite mannen under 10 sekunder! Avslutade med fantastiska 9:88! Dock omsprungen flera gånger av 9-åriga tjejer på 5:an i hopptornet. Usch, vad högt!), lunch 3 gånger på Ikea, nattsnack med Fredrik som skulle gifta sig på lördagen. För att bara nämna något. 

3. Gå på brorsans bröllop. Fantastisk ceremoni. Fantastisk bror. (Och fantastisk Gud som inte lämnar människor i deras livskamp utan ger dem nytt hopp. Bland gäster och medverkande i bröllopet fanns personer som troligtvis inte skulle varit där, och inte i det "stadiet", om det inte vore för att Guds kärlek kommit till dem. Liten, men kanske inte helt obetydlig parentes.)

4. Och sist. Träffa Jonas. Lyssna på feta vinylskivor. Snacka om livet. Ställa klockan 1 timme försent och ändå hinna med flyget. 

Otroligt. Ovärderligt.