Vad gör statsministern med synden?

Ja. Vad gör han (hon) med den egentligen? Ingen människa är utan synd. 

Synd är inte att ha stulit kakor från mormor, eller att ha svurit en gång under källartrappen.

Det är inte att bryta tabun. 

Visst. Det går också att kalla detta att gå emot moraliska lagar för synd. Det är också sant. Det är fel att mörda. Sant. Mördar man så syndar man. Sant. 

Men synd, speciellt i Nya Testamentets värld, är inte först och främst att begå fel. Det är att vilja det som är fel, att ha det som inre motiv. Problemet är inte överträdelserna. Det är deras ursprung. 

När maktens män, för det rör ju sig mest om män, begår snedsteg höjer vi på ögonbrynen. Borde de inte veta bättre? Att de inte tänker på sitt rykte? Men kraften inom oss som driver till att testa gränserna, till att göra det förbjudna, till att bryta mot lagen, är större än vilka etiska principer som helst. Och större än rädslan att bli upptäckt. Alla människor, från president Obama i Washington till vakmästare Olsson i Vallentuna, bär på den grymma benägenhet att vilja sitt eget bästa på andras bekostnad och som på bibliska kallas för synd. 

Självinsikt är ett ledord här. För man kan högt domdera sin avsky för ett visst beteende, när andra ser på. Bara för att begå samma sak, när ingen ser på. Vi själva bär på den svaghet vi dömer hos andra. 

Alltså. Något måste vi nog trots allt göra med drivkraften inom oss som får oss att köra över oss själva och andra.

Jag har ingen snabb lösning på detta, men anar att det enda som kan förhindra en människa att inte förgripa sig på sanningen är att säga sanningen. Inför någon annan människa. Och ytterst, inför Gud. Man behöver bekänna det man gjort eller vill göra. 

Många menar att det är en alltför lätt väg att bara be Gud om förlåtelse, efter man gjort något fel. Kan man då gå och mörda någon och sedan be Gud om förlåtelse? Intressant. För det betyder att människor utanför kyrkan har en högre syn på rättvisa än vad man menar finns i kyrkan. Det som är fel ska straffas!

Helt sant. Men att bekänna sitt fel är inte att komma lätt undan. Detta är inte den kristna vägen. Att bekänna sin svaghet är något man behöver göra hela tiden. När jag får sätta ord på min frestelse tidigt är chansen mindre att den växer sig större och mynnar ut i en skandal som river med sig många människor. Alltså bekänner jag först och främst det lilla för att undvika det stora. 

Bekännelsen är den smärtsamma väg som gör att jag inte står ensam längre med mitt begär att göra det jag inte vill. Skulle tipsa på att både statsministern på ministeriet och svenskläraren på gymnasiet skulle må rätt bra att få ha ett icke-dömande, men icke-överslätande, öra att öppna sig inför, om de nu inte redan har det. Detta behöver vi också vinna tillbaka i kyrkan. 

Vi behöver möta både benådande och sanning. För den som fallit finns det nåd. För den som insett sanningen om sitt fall. Och återigen, många gånger, hela livet, ända tills vi kliver in i den värld där nåden har vunnit sin slutgiltiga seger.