Den skramlar, skränar och skriker. Ändå är staden en öken och världen en stum plats, en ödemark där ingen annan finns. Bullret är bara en täckmantel för tystnaden vi flyr för – i rädsla för vad vi ska höra i den. Bilarna är ett sätt att hastigare komma bort från den ofrånkomliga verkligheten om vår förgänglighet. Vi lever högljutt och nära varann, men är lika långt borta som den tysta månen. Det är därför orden är så tomma och meningslösa – ett viftande med kläder över en naken människa. Och därför är tystnaden den enda vägen till gemenskap, den enda grunden för ord som inte förvillar. Ord som inte bara kommer ur saknaden, men ur mötet. Där upphör jakten och splittringen, där blir två ett. Dit är vi på väg, i ett ibland ganska smärtsamt förblivande i kroppen, i livet vi fått.
vad händer om man tar självmod?
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaJag vet inte riktigt vad du menar med denna fråga. Skulle du kunna förklara dig?
Hoppas åtminstone inte dessa tankar finns hos dig...
Jo men du skrev ju liksom om att allt handlar om att man stressar sliter o kämpar och lever sitt tråkiga liv just nu för att komma till ett bättre liv efter döden.
SvaraRaderaSå varför inte gå dit på direkten?
Jo tyvär gör dem det, varit deprimerad i snart 2 år ungefär och det hjälper inte vad jag än gör :(
Hej igen,
SvaraRaderaTråkigt att höra att du följs av tankar om att ta ditt liv. Klandrar dig inte på något sätt. Tror däremot att vägar ut finns.
Egentligen skriver jag inte så mycket om ett liv efter detta. Mer att så mycket i livet här får oss att inte mötas, att inte ses, att inte få säga som det är. Inte undra på om allt känns meningslöst när vi innerst inne anar att vi bara arbetar som galningar och åker på semester i stress bara för att slippa tänka (och så klart för att jobbet kräver det). Visst finns det ett liv sedan, det tror jag. Men jag menar att det finns plats för sådana möten redan här och nu, som ger livet mening igen. Tror du inte det?
Smärtan är livets pris. Flykten är vår naturliga reaktion. Några av oss flyr genom att bli lyckade i "livet", det vill säga det yttre livet, det som syns inför andra. De undviker smärtan genom aktiviteten. Andra känner att det är för svårt att låtsas och flyr liksom in i det motsatta: ett mörker där man inte ser någon utväg.
Men om jag känner något av livet rätt så är det nästan så att man är närmare en "lösning" på problemet när det är som värst, än när allt går bra. Så inte ska du ge upp hoppet! Kanske finns det smärtsamma saker att våga erkänna, se i ditt liv? Kan depressionen vara tecken på något du inte orkat eller kunnat ta tag i tidigare? Möjligtvis är det en väg ut.
med vänliga hälsningar