Bildfaktorn

I en tid utan mysterium/

gör vi det på TV som görs på WC/

det som borde viskas vänner emellan hörs på CD/

vi finns på bild när vi körs till BB/

Så vi föds till skådespelare,/

levande som reklampelare - men åtminstone har vi ett leende,/

ett utseende, en bild, ett Klick!/

du blir till när du kommer intill en blixt/

Slappna inte av! Det finns alltid nån blick/

att anpassa sig för, så spela normal eller konstig/

På scen kan man aldrig hamna för tidigt/

så det gäller att lära sig går fram på den smidigt/

somligt lär man sig långsamt/

men och vara någon annan än den man är kommer enormt snabbt/

så klamra dig fast vid en image, typ vad som helst/

glöm din mänsklighet, dröm din identitet/

skryt till exempel så att du kan framstå som stolt/

eller framhäv hur du liksom ”minsann är som folk”/

framstå som klok eller anses som tok/

bara du anses som nåt/

Men och va´ obemärkt? Det har man skogen till!/

vi bor i städer, där behövs nog en bild/

så vi kan ses mot grått/

men vi passar bäst i en fiktiv värld nånstans med vårt ansiktes blått/

Foton är fantastiska. Barndomsbilder? Underbart. Och tänk att kunna se sin son/dotter på ultraljud i magen!

Jag skriver om något helt annat. Bortom bildens skönhet, som vi givetvis uppskattar, finns dess makt.

Egentligen börjar den på insidan och har ingenting med fotografi eller film att göra. Det handlar om min bild av mig själv. ”Sådan här är jag.” Därifrån bygger jag sedan min värld. Min bild av mig själv bestämmer i stor grad hur jag ser på andra, vilken bild jag har av dem. Ser jag mig själv som offer kommer jag ganska säkert att också överföra detta i relationen till andra. Personen jag arbetar med är en tyrann, chefen lyssnar inte på mig och oss andra anställda. Och mig är det synd om. Det kan förvisso ligga sanningar i dessa saker. Man ska inte skuldbelägga sig själv när andra agerar fel. Men när vi har en oupptäckt bild av oss själva, då tenderar allt som händer omkring oss att bekräfta den bilden. ”Ja, visst. Sånt är livet. Typiskt sådana personer. Man får väl vara lite ödmjuk väl!? Jag är minsann inte sådan. Jag bryr mig om andra.”

Författaren Magnus Malms bok Bildfaktorn är en mycket bra beskrivning av hur dessa bilder vi har av oss själva överförs på alla andra relationer. Relationerna till andra människor. Relationen till Gud. Gud är sträng och långt borta tänker vi. Men vem är det egentligen som är sträng och långt borta? Är det inte den frånvarande farsan vi tänker på? Alternativt: Gud är snäll, alltid redo att hjälpa mig med vad jag än behöver. Bryr sig heller inte om hur jag lever. Är det inte den av olika anledningar bortskämmande mamman vi gör till Gud?

Bildfixeringen i vår tid är ett symptom på denna sjukdom. Media arbetar 24 timmar om dygnet för att hjälpa oss att slippa upptäcka vilka vi egentligen är. Du kan få bli någon lovas det. Och bland dessa som blivit till, som har börjat existera finns KÄNDISARNA. Därför kanske erbjuds det chansen att delta i tusen reality-shower där jag som är ingen kan få bli Någon.

Det gäller att för allt i livet framstå som något. Det handlar om att verka vara. Därför beter vi oss onaturligt, smilar in oss. Eller så gör vi vårt bästa för att vara ”naturliga” och surar därför. Vi vet minsann vilka vi är! Eller?

Ligger vår naturlighet under tusen bilder? Också min?