Vi tror lätt att det mänskliga är ett problem. Låt vara att vi människor har en del problem, men det är inte vår naturliga mänsklighet som är upphovet till detta. Så kan man säga att en människa som dödar ett barn eller stjäl från en sjuk beter sig omänskligt. Personen agerar egentligen mot det som är naturligast för en människa: att ta hand om barnet och hjälpa den sjuke.
Att det "goda" är naturligt för oss är ju förklaring till varför det finns så mycket godhet i världen, utan att det nödvändigtvis måste röra sig om speciellt "heliga" eller "religiösa" människor. Därför chockas vi över fruktansvärda brott. Hur kan en människa...!?
Varifrån kommer all denna godhet? Ja, oftast brukar vi ställa frågan tvärtom: varifrån kommer alla denna ondska? Detta leder ofta fram till ett problem som, om jag nu inte stavar fel, på religiöst språk kallas för Teodicé-problemet: hur kan Gud, om Gud nu är god, tillåta det onda? Svaret? Vi kan ha teorier, ana vissa sanningar, men till slut måste vi nog konstatera att vi faktiskt inte vet fullständigt varför en gudomlig godhet skulle "tillåta" det onda.
Ett av "svaren" som vi ändå kan se framträder om vi vänder på det. Svaret till varför det är så mycket ondska i världen är att möta ondskan med godhet. Att bli svaret själv är ett sätt att "lösa" Teodicé-problemet, genom att ta dess konsekvenser. Det ger ingen förklaring på varför, men det ger i alla fall människor en anledning att tro att ondskan inte är mäktigast. Att det finns så mycket godhet, och att vi är kapabla till så mycket gott, är en rätt stark vink om att världen inte är meningslös och bara slumpmässig materia.
Och så tillbaka till människan. Varifrån kommer godheten? Kanske en överlevnadsinstinkt? Något naturen slipat fram för att göra oss människor överlägsna på jorden, för att gynna vår ras bland andra levande varelser?
Nja.
Nja.
Det djupast mänskliga är det som är mest likt det gudomliga. När vi är som mest oss själva är vi mest lika Gud. Men. Inom oss finns en annan kraft, svår att se och erkänna, som förvrider det ursprungligt goda. Den är rätt obarmhärtig och kan förvandla naturligt goda mänskliga uttryck som lek, dans och sång till svek, skam och lögn. Vi ska inte bekämpa vår mänskliga natur. Men vi ska bekämpa vår omänskliga natur.
Att problemet skulle vara vår mänskliga natur är en allvarlig missuppfattning som gör att folk självklart ryggar tillbaka inför kyrkans tal om Gud, helighet, rättfärdighet, synd etc. Vi är ju bara människor! Ska nån sur Gud sitta och döma oss för det? Om vi inte kan visa på att problemet inte ligger i att man är människa, utan att man har det så svårt att just vara människa, då är det inte så konstigt att någon inte vill bli troende: personen känner ju att den måste välja mellan att vara människa eller troende. Inte något svårt val direkt.
Att problemet skulle vara vår mänskliga natur är en allvarlig missuppfattning som gör att folk självklart ryggar tillbaka inför kyrkans tal om Gud, helighet, rättfärdighet, synd etc. Vi är ju bara människor! Ska nån sur Gud sitta och döma oss för det? Om vi inte kan visa på att problemet inte ligger i att man är människa, utan att man har det så svårt att just vara människa, då är det inte så konstigt att någon inte vill bli troende: personen känner ju att den måste välja mellan att vara människa eller troende. Inte något svårt val direkt.
Det riktiga valet är istället att bli en människa, men med tron i sig. Vad annat än tron kan göra så att en människa förvandlas och blir lik Gud? Att bli en kristen är inte att bli ett ufo. Det är, om det går rätt, att långsamt bli en riktig människa.
(bitat till stor del från andra)
