Bildfaktorn fortsättning

Syns inte – finns inte!

Därför gör vi skyltfönster av insikter

ingenting som göms – lev som i Sim City!

Ditt liv är en film eller ett nyhetsstim och va mitt i

Bildvittrorna svävar omkring vilt tittande

de vill hitta dig, spänna upp dig helt platt och smickra dig

Så ligg still som en inlagd sill

de gillar när du liksom inte vill nånting

Du kan få bli det du aldrig var

för en sånt behagligt kontrakt tar de bara allt i betalt

Ett liv som köps med löpsedlar

där du simmar i en ström som rörs med grötslevar

där det som viskas på kvällen blir sagt om dagen

typ i Sexpressen eller Saftonbladet

Du kan få bli en stjärna i stor stil

men läs gärna orden i finstilt

för säljer du billigt det du borde värna intimt?

Spjärna emot! För du vinner jorden och en plats i solen

men förlorar både hjärta och hjärna plus plasket i vattnet

för att hamna i plastflaska som sen kastas i rabatten

Förlorar djup mot slask och slem

den som varit i havet vill väl inte ha en vask som hem?

De kan argumentera med raska stämband

men offentligheten är inte ditt sanna hemland

Milda makter! Vad är denna bildfaktor,

som härjar i vårt liv som en vild traktor?

Vad är det den vill kan tro?

Göra oss från fiskar i vattnet till sillmackor?

Inte utan viss tveksamhet postar jag detta, främst för att jag undrar vad det tjänar något till. Hursomhelst. Egentligen är temat större än jag fick till det, att det bara skulle handla om offentlighet vs. privat eller så. Men jag kom inte bort från det. Skulle väl egentligen ha velat skriva om hur vi styrs av våra självbilder men det kanske får vara. 

Finns en del bilder i texten, främst rör de sig ju kring vatten, vätska, fisk etc. Försökte använda dem på ett sätt som satte hemlighet (den goda hemligheten) i relation till det rena vattnet och offentlighet i relation till lite mindre trevliga strömmar och spelade sedan vidare på dessa bilder. Vi är ju inte skapade för att leva något ytligt liv. Vi har vårt hem i något större och djupare. Nu är inte media, som jag kanske mest beskriver här, fel i sig. Men det har en förmåga att tvinga oss ut mot ett liv där allt ska berättas, allt ska synas. Inte undra på att det då uppstår 100 subkulturer. Människan tröttnar till slut på att allt känns så regisserat. Vi förstår att det finns något som är närmare sanningen, mer äkta, ähum..., jag menar koolt. Fast, och det bör väl nämnas, får ytligheten lätt tag i oss i subkulturen också. Till slut handlar våra liv lätt om att passa in där istället för i etablissemanget: en nervös kontroll för att se till att folk håller sig inom det som är äkta...ähum, förlåt, så fick man ju inte säga, det är ju inte riktigt äkta. Man ska "keep it real" utan att säga att man "keep it real". Det är då man keep it real.  

Bildvittrorna förresten, från Astrid Lindgrens vildvittrorna, är ju egentligen inga människor, typ fotografer eller så, utan mer de krafter bakom ett alltför medie-fokuserat samhälle som vi kanske inte ska låta få styra våra liv för mycket.