Igår samtalade jag lite med en av mina elever. Han arbetar på ett svenskt företag. Han berättade att det företag han arbetar på troligtvis kommer lägga ner sin fabrik i Sverige. "Det ser riktigt illa ut i Sverige", sa han.
Okej. Saker och ting kan vändas. Sverige kanske hittar vägar ut ur krisen. Det får man väl hoppas. Fast det är tveksamt om det kommer att bli så lätt framöver att leva i Sverige som det varit de senaste 30 åren. Frågan är om vi inte har blivit för vana vid att allt är bra, vid att vi har överflöd. Man ska kanske undvika domedagstonerna, men det kan nog komma ganska svåra tider i Sverige.
Och i detta; vår envisa strävan att med hjälp av saker glömma bort död och evighet:
"Asfalt! Asfalt!"
Vi känner oss trygga i en kinesisk bil/
som har varit svensk, så vi reser kilometer och mil/
trygga som det bara fanns våran egen fil/
men vilken bil har nånsin gett nån evigt liv?/
Med teknologi så kör vi rakt och rätt/
men hjärtat vi bär på skakar lätt/
Det kan vara det senaste Nasa släppt/
men mot evigheten är det bara ett Vasa-skepp/
Det kan se bra ut, ha alla tecken på att det ska hålla länge/
men när det drar ut räcker det med en koll och det kränger/
Ingen förkortning skyddar mot det vi springer från/
ingen krockkudde skyddar mot hugget inifrån/
ingen försäkring eller trygghetsregel/
är mycket mer än ett snyggt namn på ett myggmedel/
när smärtan snärtar till som en bambusvans:/
vi åker resten av vägen inne i en …./
Vi tänker: Asfalt! Asfalt! Allt är tryggt!/
Men vi glömmer att nästan allt är byggt!/
Och om det är byggt så har det sprickor/
Behöver vi bygga vår trygghet med bättre brickor?/
