Musik

För cirka 9 år sedan lämnade jag hip-hopkulturen för att leva som kristen. För en person som tycker religion är halvintressant och i synnerhet kristendom avskräckande, kan det ha tyckts varit ett dumt val.

Om mitt val var dumt eller inte kan väl åsikterna skifta. Det var i alla fall inget lätt val. För mig var musiken allt. Allt. Verkligen allt. Min gång, mina tankar, mina hjärtslag (ibland tänkte jag givetvis på annat också, till exempel gratis skollunch. Men vägen till matsalen och på vägen därifrån gick jag med nog för det mesta hip-hop i huvudet). Den som lever där fortfarande vet jag menar. Jag hoppades nästan att Hip-Hop skulle vara den sanna religionen. Så mycket lade jag ner min själ i den.

Men jag träffades av några ord som berörde mig ännu djupare än vad hiphopen gjorde. De frilagde liksom grunden som jag stod på, avslöjade mig.

~~~

Musik är verkligen viktig, det är ett av, om inte det vackraste, av de mänskliga uttrycksformerna. Som sådan har den en del i varje människas liv, om än människor kan vara mer eller mindre musikaliska. Men, det finns större djup inom oss som musiken oftast inte når in till.

Människan behöver mer än att bli berörd känslomässigt och defenitivt mer än att bli underhållen. Våra största behov har nog med vår identitet att göra. "Vem är jag?" frågar vi oss och slänger oss in med hjärta och själ i subkulturer (eller popkulturer) för att få ett klart svar. Vi dras kanske till en viss typ av musik, identifierar oss således med människor som har samma smak, klär oss sedan likadant, börjar till sist tala likadant och känner så att vårt "jag" finns i just det sammanhanget. Klart att vi då försvarar det med näbbar och klor!

Men låt oss säga att vi genom en olycka förlorar allt. Hörseln. Talet. Synen. Gången. Vi kan då inte längre göra det som vi förknippade med vårt jag. Inte lyssna på musik längre, inte rappa, inte sjunga, inte se, inte gå till de platser vi gick till.

Är vårt "jag" då förlorat? Om musiken verkligen är vårt allt måste ju svaret bli ja. Då är vårt liv slut. Vi är ingenting längre. Vi har förlorat det vi är!

Men jag skulle, utan att påstå att jag förstår vad det innebär att förlora stora delar av kroppsförmågan i en olycka, mena att svaret på frågan ändå är nej. Vårt jag har djupare rötter än så.

~~~

Gud har ingenting emot hip-hop. Tro och musik står inte i motsatsläge. Hip-hop, punk, techno (fast där vill jag nog lägga in en liten musikalisk protest...), soul, pop etc, kan vara en naturlig del i en människas liv.

Men. Om vi bygger vårt liv på orden från rapparen eller sångaren, beatsen från producenten eller vad det nu är, bygger vi på rätt skakig grund.

Vi behöver först höra orden som kommer från universums djup. De som säger: "Du är min son/dotter, min älskade. I dig har jag min glädje."

Innan vi hört de orden blir alla de andra orden, och alla de andra melodierna, ett jagande efter vind.