Musik 2

När jag kom tillbaka till kyrkan och tron på Gud var en av de saker som berörde mig kanske mest just musiken. Musik hade dittills varit min tillvaro, men nu greps jag av den renhet som fann i en musik som var riktad till Gud. Musikaliskt sett skulle jag kanske aldrig tidigare ha lyssnat på dessa sånger, men verkligheten och kraften i dem berörde mig.

Jag tror att jag inte är först med detta. Lyssna på vad en snubbe från 400-talet sa om hur det var att höra sådan musik, efter att ha vandrat en lång tid i förvirring och mörker:

“Tårarna strömmade från mig när jag hörde dina hymner och lovsånger, för din Kyrkas ljuva sång rörde mig djupt. Musiken svallade i mina öron, sanning trängde sig in i mitt hjärta och mina känslor av kärlek flödade över, så att tårarna strömmade ner. Men de var glädjens tårar.” (egen troligtvis ej felfri översättning från engelska ur Augustinus Bekännelser).

Det är min lilla stilla övertygelse att rappare egentligen behöver lära sig sjunga. Nej. Det handlar inte om musikalisk omorientering. Jag menar bara att det finns något djupare inom människan som längtar efter att inte endast beskriva verkligheten eller fantasin, kritisera samhälle eller andra rappare. Eller vad det nu är. Människan längtar ändå djupast efter att få besjunga något, eller snarare Någon, som är mycket större än hon. I brist på det sjunger vi till andra människor. I värsta fall sjunger vi bara till oss själva.

Musiken kommer från Gud. I mötet med honom uppstår sång. Den sången är riktigt bra. Det är bra om den också är musikaliskt bra, men först och främst är det en melodi som uppstår i hjärtat. En kärleksförklaring till En som älskar mig.

Visst. Man kan ha invändningar mot den kristna tron. Varför skulle just den vara sann?

Men när en människa får se vem Gud är, får en liten glimt av hans godhet och storhet, då utbrister hon istället:

“How can hearts not love your Name?
How can souls not sing your praise?
Jesus, You've put music in my soul.”
Matt Redman “Making Melody”