Tredje mandatet

Den här gången med en kopp te vid min sida.

Just hemkommen från lektion i portugisiska. Alltså, jag undervisade i portugisiska. Det är en ny erfarenhet för mig. Ska ha lektioner den här veckan och nästa vecka.

Och när det gäller det politiska latinamerikanska läget eftersom ni ändå frågar så har det dristas en del om det tredje mandatet. I de flesta länder här har man ju president, inte statsminister som i Sverige. Grundlagarna här säger att en president inte ska få sitta mer än två mandatperioder i rad. Troligtvis för att hindra att någon håller sig kvar vid makten för länge. Klokt. Åmtinstone sålänge man ska ha presidentstyre. Det finns ju även en historia av diktaturer i vad jag vet nästan alla länder i regionen, Brasilien också, som fick tillbaka sin demokrati först 1984.

Anledningen till diskussionen: en del presidenter, bland dem relativt instabile Hugo Chavez i Venezuela och senast nu president Zelaya i Honduras, har gjort aktiva försök att ändra själva grundlagen så att det ska finnas utrymme för ett tredje mandat.

I Sverige kan man ju ha en och samma statsminister i många år, utan att det ger diktaturkänsla, möjligtvis lite enformighet. Fast då är det ett annat system i Sverige med statsminister och inte en mäktig president. Här ger ett tredje mandat helt andra vibbar.

En sak är väl att Hugo Chavez känner för att regera tills han blir en gammal gubbe. Han har ju trots allt en "revolution" att genomföra och för det behöver man väl ett par årtionden på sig och så nära som möjligt total dominans i politiska systemet. Men när något mer stabila gubbar såsom Colombias president Uribe (okej, rätt tuff av sig, men ändå får jag känslan av att han är bra mycket mindre totalitär i själva sitt regeringssätt än Chavez) signalerar att han är sugen på ett till mandat, då står det inte rätt till.


Han sa ungefär så här för någon dag sedan: "Jag är i mitt livs ångest." Han kände sig splittrad mellan att göra något så hemskt som att ändra grundlagen eller känna att han svek landet genom att inte göra ett försök att bli kvar vid makten, för landets bästa. Han sa att han inte ville bli ihågkommen som en som vände ryggen mot landets utmaningar eller dylikt.



Men om en mer demokratiskt president går emot grundlagen för att kunna regera "rätt" och göra det som är "gott" för landet, vad har då en mer diktatorisk president för anledning att inte göra det?

Egentligen är det väl bara så att makten är ganska frestande.

Jag funderade på om jag skulle skicka ett brev till Colombia och be herr Uribe skippa det tredje mandatet. Det är nog bättre förlora chansen att regera rätt, om man först måste göra fel. Det är väl bäst i längden.

Kanske skickar ett e-mail istället.