Några ord om ord

Vackra ord kanske imponerar men de kan inte nå din botten/

där har de inte stått än/

de kan tala om vägen men har inte gått den/

det blir bara en sägen/

Så det kan vara snyggt och fräckt/

men är det bara ord är det en sportbil med cykeldäck/

Det är att hälsa din smärta med lycka till!/

det är en ärta på jorden med mycket skills/

det är trycksvärta som kanske blir snyggt på bild/

men ditt hjärta har bara en nyckeln till/

Ord ord ord

Har du märkt vad trött man blir av ord? Ord ord ord. Trött trött trött. De lyckas inte riktigt ta sig in i oss. De kan ge oss en tillfällig kick, men kicken sparkar oss bara vidare till nästa dos ord, på nästa hemsida, med nästa info.

Bara ett enda ord är nödvändigt. Hör vi det ordet har vi hört alla. Det är som med en människa. Kramar vi om den enda människan, och verkligen gör det, får vi förmågan att krama om alla andra också. Men om vi inte kan krama om ens den människa som är nära oss, då betyder alla omkramningar vi gör i världen ingenting. Samma med orden.

Vi behöver alltså bli ganska stilla för att kunna ta emot det lilla ord som kommer till oss i all enkelhet. Det kan vara olika ord för olika människor. Men det är nog nästan alltid enkelt. Kanske ordet till dig är ”Du är älskad”?

Bara lite spekulation. 

Staden 3: Stockholm

Hur markerar man sin tro eller övertygelse på bästa sätt? Ja, det är ingen tvekan om att en bomb talar ganska högt. Men vad säger den? 

Nu ska vi inte vara så naiva att vi tror att detta rör sig om en kamp mellan onda och goda som det lät när Bush kallade omvärlden att ta ställning för kriget mot terrorismen: den som inte är med oss är mot oss. Västvärlden är på många punkter långt gången vad gäller samhällsstrukturer. Men är väst gott? Och är (mellan)öst ont? Nej på båda.

När en till synes vanlig invandrarkille, lika gammal som jag själv, basket, och kanske, om jag tillåts spekulera, lyssnade han på hip-hop (nåja, Carola lär det ju inte ha varit i alla fall...), spränger sig till döds mot "Sveriges krig mot Islam" – då blir dessa motpoler en frestelse att ansluta sig till: det onda är dom, det goda är vi. Det finns all anledning att försvara öppenheten som vunnits i väst. Men, det är viktigt att inse att vi inte befinner oss i något paradis. Vi kan ha öppenhet. Men jag tror inte alltid att vår öppenhet leder till den frihet vi menar oss äga.

Hur går vi så tillväga för att förändra världen?

Martyr är inte bara den som dör för en viss sak. Martyr betyder ursprungligen "vittne", det vill säga, någon som sett något och sedan talar om detta. Vad hade Taimour Abdulawahad sett? 

Den som blir sedd av kärleksfulla ögon kan inte längre se på omvärlden med hat. Den som möter  barmhärtighet förvandlas inifrån och ut. En sådan person kan till och med tänka sig bli en martyr. Men inte en martyr som ger sitt liv för att andra ska förlora det utan en som ger sitt liv för att andra ska vinna det. 

En av Jesu närmaste lärjungar, Johannes hette han, blev vid ett tillfälle djupt upprörd över att man inte tog emot dem i en viss stad. Det vill säga, folket ville inte ha något med det rätta budskapet att göra. Vilka orena människor! Vilken skymf mot vår lära och vår mästare! "Ska vi kalla ner eld från himlen som förstör staden?" frågade Johannes bestört Jesus. 

Cirka 60 år senare, djupt märkt av den blick som han sett i sin Mästares ögon, är Johannes så svag av ålder att han är tvungen att bäras in i kyrkan. Vad har han för budskap när han sätts att predika? Det berättas att det enda han sa mot slutet av sitt liv, om och om igen, var: "Älska varandra. Älska varandra. Älska varandra."

Det går inte att försvara det Taimour gjort. Vi får och ska känna vrede över det som hänt. Men vem hade sett in i hans ögon? Och i vems ögon hade han sett in i?

Staden 2: São Paulo

http://www.pbase.com/mbnm57/image/45573102/original

På São Paulos gator

där undulater kraxar istället för skator

axar motoboys och ilar,

väller fram eller saxar mellan nedsaktade bilar som svarta bin

och vita taxiar kilar med minimal spegelbacksmarginal

medan fotgängarna startar sina

arbetsdar långt bort

för att åka länge, långsamt och trångt kort

Här nedanför brusar trafiken som en bilälv

du kan bli ensam men aldrig kommer du bli själv

mellan helikopterplattor och en tunnelbaneplattform

rör sig människokropparna andfått

på Avenida Paulista

där Sydamerikas ekonomi har sin kista, vistas de första och de sista,

de första i suvar på väg till höghusen

de sista står på knä i rödljusen

Men mitt i allt, ett kaos med mål

så finner vi vägar att hitta fram ändå

Här är kärlek och hemlighet!

Här är hemmet som bara en främling vet!:

att bli känd av en osynlig Verklighet,

där man går sönder för att sen bli verkligt hel

Staden: Rio de Janeiro

Foto: Silvia Izquierdo/Scanpix

Även svensk media har uppmärksamhet stormningen av två slumområden, favelor, i Rio de Janeiro. För första gången medverkade militären i en sådan satsning och tillsammans med olika polisstyrkor intog man favelorna Vila Cruzeiro och Alemão, med pansarvagnar och understöd från helikoptrar. TV visade hur hundratals kriminella flydde desperat från en favela till en annan, under beskjutning från polisen. Som vore det ett krig hissades Brasilianska flaggan över området efter genomförd operation. Och polisens flagga. 

Framgång?

Under en dags operationer i Alemão, det andra området att intas, hittade man uppemot 40 ton narkotika. Bara på ett slumområde. Det var mer än vad som beslagtogs under 2009 i hela Rio de Janeiros delstat! Runt 300 bestulna motorcyklar raddades upp av polisen inför kamerorna, förutom stora mängder tunga vapen och ammunition. Imponerande resultat. Och befolkningen verkar lättad. En maffia som förtryckt hela samhället är borta. Tackkort från barn strömmade in och lästes upp i TV. Man kan andas ut. Det finns liv igen. 

Har det onda försvunnit? Från myndigheternas sida anstränger man sig om att visa det. De "dåliga elementen", det vill säga, knarklangarna, är borta. Det goda har vunnit.

Nu är det känt att brottsligheten i Rio fungerar med hjälp och stöd av korrumperade poliser. Ingen större förändring kommer att ske förrän man också rensar upp i de interna leden. 

Och i allt detta. Är ondska en människa? Jag förnekar inte att ondska verkar genom en brottsling – befolkningens skräckberättelser i Rio bekräfter detta med all tydlighet – men vi gör det alldeles för lätt för oss om vi kastar över allt mörker på en viss typ människor. 

Dessa människor, som levde i lyx bland sina fattiga medbröder i favelan, drogkungarna, dessa som blev mäktiga genom ondskan, de är älskade. Det bär på skuld men är älskade.

Den som skriker "mördare" åt en brottsling

bär själv på samma skuld - men inte kroppsligt

För om det bara stannade vid vad vi tyckte!

- men i nästa stund mördar vi vår granne med ett rykte

Så vårt guld är blodfärgat,

vare sig vi bor på Österåker eller i Godsverige

för om total rättvisa ska skipas

undrar jag hur många av oss som inte skulle gripas?

Så världens räddning är inte rättvisa – fast vi ska få den med

Världens räddning stavas f ö r l å t e l s e

Vad är det vi tycker är värdefullt?

Bara det som är särdeles ärofullt?

Människan är värd mer än världen full,

- även om vi bär på skuld är vi guld

Staden

Den skramlar, skränar och skriker. Ändå är staden en öken och världen en stum plats, en ödemark där ingen annan finns. Bullret är bara en täckmantel för tystnaden vi flyr för – i rädsla för vad vi ska höra i den. Bilarna är ett sätt att hastigare komma bort från den ofrånkomliga verkligheten om vår förgänglighet. Vi lever högljutt och nära varann, men är lika långt borta som den tysta månen. Det är därför orden är så tomma och meningslösa – ett viftande med kläder över en naken människa. Och därför är tystnaden den enda vägen till gemenskap, den enda grunden för ord som inte förvillar. Ord som inte bara kommer ur saknaden, men ur mötet. Där upphör jakten och splittringen, där blir två ett. Dit är vi på väg, i ett ibland ganska smärtsamt förblivande i kroppen, i livet vi fått.

Vad gör statsministern med synden?

Ja. Vad gör han (hon) med den egentligen? Ingen människa är utan synd. 

Synd är inte att ha stulit kakor från mormor, eller att ha svurit en gång under källartrappen.

Det är inte att bryta tabun. 

Visst. Det går också att kalla detta att gå emot moraliska lagar för synd. Det är också sant. Det är fel att mörda. Sant. Mördar man så syndar man. Sant. 

Men synd, speciellt i Nya Testamentets värld, är inte först och främst att begå fel. Det är att vilja det som är fel, att ha det som inre motiv. Problemet är inte överträdelserna. Det är deras ursprung. 

När maktens män, för det rör ju sig mest om män, begår snedsteg höjer vi på ögonbrynen. Borde de inte veta bättre? Att de inte tänker på sitt rykte? Men kraften inom oss som driver till att testa gränserna, till att göra det förbjudna, till att bryta mot lagen, är större än vilka etiska principer som helst. Och större än rädslan att bli upptäckt. Alla människor, från president Obama i Washington till vakmästare Olsson i Vallentuna, bär på den grymma benägenhet att vilja sitt eget bästa på andras bekostnad och som på bibliska kallas för synd. 

Självinsikt är ett ledord här. För man kan högt domdera sin avsky för ett visst beteende, när andra ser på. Bara för att begå samma sak, när ingen ser på. Vi själva bär på den svaghet vi dömer hos andra. 

Alltså. Något måste vi nog trots allt göra med drivkraften inom oss som får oss att köra över oss själva och andra.

Jag har ingen snabb lösning på detta, men anar att det enda som kan förhindra en människa att inte förgripa sig på sanningen är att säga sanningen. Inför någon annan människa. Och ytterst, inför Gud. Man behöver bekänna det man gjort eller vill göra. 

Många menar att det är en alltför lätt väg att bara be Gud om förlåtelse, efter man gjort något fel. Kan man då gå och mörda någon och sedan be Gud om förlåtelse? Intressant. För det betyder att människor utanför kyrkan har en högre syn på rättvisa än vad man menar finns i kyrkan. Det som är fel ska straffas!

Helt sant. Men att bekänna sitt fel är inte att komma lätt undan. Detta är inte den kristna vägen. Att bekänna sin svaghet är något man behöver göra hela tiden. När jag får sätta ord på min frestelse tidigt är chansen mindre att den växer sig större och mynnar ut i en skandal som river med sig många människor. Alltså bekänner jag först och främst det lilla för att undvika det stora. 

Bekännelsen är den smärtsamma väg som gör att jag inte står ensam längre med mitt begär att göra det jag inte vill. Skulle tipsa på att både statsministern på ministeriet och svenskläraren på gymnasiet skulle må rätt bra att få ha ett icke-dömande, men icke-överslätande, öra att öppna sig inför, om de nu inte redan har det. Detta behöver vi också vinna tillbaka i kyrkan. 

Vi behöver möta både benådande och sanning. För den som fallit finns det nåd. För den som insett sanningen om sitt fall. Och återigen, många gånger, hela livet, ända tills vi kliver in i den värld där nåden har vunnit sin slutgiltiga seger.