Idoler 2

Så många människor som flämtar förbi

och när de lyssna' på oss, ja, då skämtade vi/

Vi fick en chans, en sekund i rampljuset

en stund då lamporna var tända mot oss/

så det såg ut som vi brann som tusen bloss,

- men vi var brända/

bländade av blixten

i spegelbilden och den image som vi hade av oss själva/

med blicken mot vår avbild

var det väl de inte så konstigt att vi såg som om vi blunda?/

och när vi då fick de andras beundran

var de också tvungna och stå med blickarna förbundna/

Vi rusar bort för att aldrig bli upphunna,

så att ingen ska se att våra ljus är uppbrunna/

Så vi lyfter världens ögonbryn?

Frågan är istället vad vi gör med dess syn?/

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

Idoler

Jag kämpade lite med om jag skulle posta detta eller inte. Anledningarna är flera. Ska jag verkligen skriva på detta sätt, såsom inifrån det jag tar avstånd från, med ett språk som ska vara fräckt och ironiskt. Och vad ger det för resultat? Jag vill inte peka på felen på ett finurligt och poetiskt sätt, utan tala om lösningen på ett enkelt sätt.

Enda anledningen jag kan komma på för att posta texten är att den kanske delvis stämmer. Att den idol-kultur som jag försöker beskriva är alldeles för mäktig i vår tid, ja, liksom är vår tid och behöver ifrågasättas, om än i "vi"-form. Jag hoppas att "lösningen" skymtar fram någonstans i texten och att någon kanske kan börja ana den, önska den, längta efter den. Därför, med den lilla förhoppningen, och efter en alldeles för lång förklaring:

Vi bygger så stora slott att inte en enda människa får plats

att se som det är - för vi är bländade

av vår egen spegelbild

den som bara ser sig själv blir i regel blind

Så då langar vi fram lite tegel till!

Vi har ett palats att bygga! Ett monument över vår plats att trygga!

Det är dags att lyckas!

Det finns en hel galax att stycka!

Vi ska nå dit! Ingenting kan hindra oss,

vi tvingar oss loss från band, ingenting som binder

vi lägger vår egen grund, utan plikter mot nån,

vi sticker från tvång

frihet från allt är vår banderoll

om det blir trångt dit vi vandrar finns andra håll

så vi studsar runt i universum som en innebandyboll

fulla med hål och utan innehåll

Varför kan vi då inte erkänna att det saknas nåt?

Istället då för att bygga våra nakna slott?

Som ändå inte skyddar oss från ...

-Vi har satsat hela livet för ett självporträtt.

Taget ur luften?

Varför skriver jag då om något sådant som ledarskap för unga människor? Är det för att peka på mig själv på något sätt? Jag hoppas inte det. Dessa tankar behöver tas upp. Om man lyssnar till någon, låter sig påverkas av den personen, då bör man ju också se över vem personen är. Och den som blir lyssnad till har ett speciellt ansvar för vad han/hon säger.

Om det föregående inlägget kanske lät något taget ur luften och inte så personligt bloggigt.

Och så är det utbrott i en vulkan på Island och hela Sveriges luftrum stängs ned. Märkvärdigt vad som händer runt om i världen- flera jordbävningar bland annat. Som om jorden skakar speciellt. Kan säkert bli lugnt igen efter ett tag så man kanske inte ska dra några undergångsslutsater. Men det är nu vi ser att vi inte är så trygga som vi tror alltid. Det är airbags och samhällstjänster, det är god inkomst och semester i Spanien, det är gratis utbildning och stuga på landet. Allt detta och mycket mer får oss att tro att vi är närapå odödliga. Vi slipper tänka på att det kan gå sönder. 

Vad kan man förvänta sig av en ledare för unga?

Acceptera döden. Här skulle man kunna sluta. Och det är väl just det det handlar om. Att sluta. Den som krampaktig håller sig fast vid sitt liv, definitionen av hur det ska vara, kommer ständigt att manipulera andra människor. Och den som accepterar att livet tar slut en dag kommer lättare acceptera att också uppmärksamheten gör det. Därmed kommer personen inte anpassa sig, tumma på sanningen och lura andra människor för att behålla uppmärksamheten. En svensk som satt som generalsekreterare för FN och under sitt mandat dog i en flygkrasch skrev så här: ”Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner – bland snärjande hinder som du själv har skapat. Och den är: att acceptera döden.”

Datorlösning

Det är inte helt utan ett visst samveteskänn som jag skriver detta. Däremot är det utan dröjsmål.

Idag behöver jag inte vänta 25 minuter på att komma in på internet och 15 minuter på att skriva ett sådant här inlägg. Igår införskaffade vi oss en Macintosh. Så snygg, så smidig (hittills), så dyr. Just det sista hör till samvetet. Att lägga mycket pengar på något är inte jättelätt för mig, speciellt inte sådant som ändå måste betraktas som lyx - och det är väl ändå Macintosh? Mot det talar ändå att man förhoppningsvis kommer att slippa krångel med Windows (vår andra dator var bara 1,5 år när den började be om pension) och därmed kanske det blir en slags ekonomi totalt sett. En dyr investering som lönar sig i längden. Så försvarar jag mig lite. 

Hursomhelst rullar datorn på bra och detta är mycket skönt.  

Regn i Rio

Rio har drabbats av rejäla skyfall. Vet inte om det har visats i svensk media. Över 100
personer har dött. Det värsta är att det är de fattigaste som drabbas. Förvisso rör det sig ofta om mer eller mindre legala bosättningar pá kullarna i staden, men det gör ju inte tragiken mindre.

Vila, Nardoni och påsk

Idag åker vi till landet för lite välbehövlig vila. Lämna staden bakom sig och gå in i en slags tidlös tillvaro.

I övrigt föll domen här i dagarna mot paret Nardoni, i fallet som chockade Brasilien och skapade lynchstämning. De stod åtalade för att ha mördat dottern till Alexandre, mannen, genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fruktansvärt. Han dömdes till typ 30 år i fängelse, hans fru till runt 20. Som alltid när det rör sig om våld mot barn väcker detta vrede i samhället (som sig bör!). Men eftertanke krävs. Det har nämnts i debatten efter brottet att vi som ropar "mördare" åt detta par, för det avskyvärda de gjorde mot den lilla flickan, utan samvetsbry kan ignorera ett tiggande barn på gatan.

-

Och imorgon är det påsk. För att det bara kärleken som kan förändra liv.